Istapparna och issjoken lurade på fotgängarna i Stockholm i helgen efter att kvicksilvret utvidgats uppåt till några plusgrader. Skyltar med "Rasrisk" lurade oss teaterbesökare ut i körbanan för kanske ett allvarligare öde.
Helgen var grå och inne på Kungliga Dramatiska Teaterns scen utspelades ett ganska så mörkt drama, "Höstsonaten" av Ingmar Bergman. Det är ett klassiskt drama på scen, men finns även i vår vardag, en kamp mellan mor och dotter.
Men en del hade gjorts i dekoren och sceneriet för att kanske ge dramat lite annat att titta på. En jättetavla som ibland blev en spegel för det pågående dramat snurrade runt i centrum. Men behövdes explosionerna och helljuset som riktades mot publiken, undrade min granne. Var de rädda att någon skulle somna?
Marie Göranzon gjorde en trovärdig, känslokall moder, Charlotte, som levde för sin karriär som stor pianist men inte lyckats nå fram till dottern Eva, spelad av Maria Bonnevie. Hon hade inte förmått lyssna till vad dottern tyckte var viktigt. Hon beskylldes för att inte tycka om henne, att hon egentligen inte brydde sig så mycket om sitt barn och barnbarn trots alla gånger hon sagt "Jag älskar dig".
Det kanske blev en lite tankeställare bland publiken; hur möter jag själv mitt barn, mina medmänniskor, lyssnar jag tillräckligt bra?
Livia Millhagen spelade en handikappad dotter till Charlotte på ett begåvat sätt där hon satte sig in i rollen, kröp ihop i rullstolen och förvandlade sig från frisk till rörelsehindrad. Johan Holmberg spelade en snäll, avvaktande präst och make till Eva.
Dramaten.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar