Hur får man dagarna att gå, egentligen?
Som friherre har jag ett privilegium att sussa vidare på morgonen, om jag vill. Jag kan ibland överraska mig själv och helt enkelt slänga benen över sängen så där vid 8-tiden, och koka mej en kopp te. I brist på praktiskt påste får jag hålla tillgodo med Rooibos (rödbuskte), en gång inspirerad av fikastunderna på Damernas detektivbyrå. Efter att ha skiljt agnarna från vetet, d v s tagit bort de flesta större flagor (kvistar) av rödbusken så att själva tedrycken skymtar, kan både minuter och timmar förflyta i intet.
En långpromenad på det och det är dags att laga lunch. En liten tupplur efter skadar inte och så går en kvart till.
Hamnar man sedan vid datorn så är det först när mörkret har sänkt sig över bygden som man blir observant på att tiden har haft sin gång.
Dags att fundera på middagen. Grönsakssoppa blir bra efter att ha fått godkänt från hon som lagar middagarna på helgerna och som är tvungen att slita för brödfödan ännu några år.
Dagen bara går, trots att jag inte tittat på TV en enda gång. Jo, en snutt här och en snutt där på skridsko med dans eller vad det heter.
Roligaste skridskodansen är kortspår, ja, short track eller fonetiskt: schåårt trääk.
Alldeles för många skridskoåkare ska ta sig runt en oval alldeles för fort. Det kan bara sluta med kaos!
Ser med förtjusning repriserna sedan förra OS när en godmodig australiensare, Steven Bradbury, snodde guldmedaljen på grund av att han inte orkade eller inte ville åka ifatt klungan. När de andra körde ihop i ett mänskligt ormbo 20 meter innan mål var det bara att glida sakta mot guldet. Hoppas få se något liknande i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar