Mellan hägg och syren showar Elisabeth II

Just nu jobbar syrenträdet med att försöka slå ut sina blålila blommor. Den överraskande kylan efter närmast medelhavsvärme fick den att hicka till och stoppa upp, men nu sakta, sakta går den mot full blomning. Kunde önska några svala dagar för att få behålla blomprakten ännu ett tag och vill inte tänka på när blommorna vissnar ned till rostfärgade X-syrener. Förresten har jag helt missat hägg-tiden, ni vet "mellan hägg och syren".
Apropå att behålla blomprakten, så undrar jag hur Elisabeth II håller uppe sin fräschör. Inte för att hon så mycket liknar en blomma, men hon har ju sett ut likadan i 100 år, nåja, 50 då. Hur gör hon? Har hon en uppiffad stand in, eller vad? Strongt i varje fall att behålla looken i år efter år efter år, medan man själv går in i ålderdomen märkt av livets törnar.
Såg i bladet att engelsmännen har en del hyss för sig när en ny regering tillträder, folk från underhuset slår en dörr i ansiktet på en gubbe med svart käpp för att han inte knackar på försiktigt in till det förhärskande underhuset. Ja, åtminstone engelsmännen verkar ha roligt åt detta. Och Elisabeth II ler förmodligen i mjugg från sin tron. Kungahusen ska väl vara bra till något, till exempel roa undersåtarna.

Varning för skärande humlor!

Se upp för humlor! En humla gömde sig i blomjordspåsen när min käresta skulle bjuda blomplanten på en giva näring och straffade hennes störande av friden i den mörka påsen med att helt enkelt skära henne i handen. Så kändes det i varje fall, säger hustrun som annars är en tålig kvinna. Det kändes som om hon skar sig på en glasbit. Förmodligen försökte humlan försvara sig, med vad den hade för vapen.
Läser i Wikipedia att honhumlan är försedd med en gadd och den kan användas fler än en gång. Getingarna däremot har en engångsgadd.
Humlan överlevde men borde flytta till ett annat ställe, tycker vi.
Som grädde på moset dök det upp en geting i jordhinken. Men den mosade hon direkt.
Det är sting i frugan.

Jag längtar till Italien..

... till Italiens sköna land, där små citroner gula...
Något åt det hållet lyder en sång om Italien. Inte för att det saknats värme på Vreten, det har närmast varit Medelhavsvärme någon vecka nu, och avlöstes idag av strida skurar som välbehövligt släckte törsten hos växter på väg upp.
Italien och närmast den södra fristående delen, Sicilien, är aktuell till hösten för vårt vingäng. Vi ska samlas i sen höst, fly från kalla regnskurar och snöblask till förhoppningsvis en angenäm värme och sniffa på sicilianska viner, plocka någon citron och må gott.
Vårt vinprovargäng på sju personer har nu hållit ihop i 15 år. Ibland tycker vi att vi lärt oss en del och ibland har vi svårt att pricka in en Cabernet Sauvignon.

Säljturne' och vitsippschock

Inte lätt att sälja böcker lokalt när jättekedjorna bestämmer.
Försökte sälja Stentornet till OK och Pressbyrån i Sundsvall, men där gäller centrala uppköp. Men Gimårasten vid E-14, nära Stavre i Jämtland, säljer nu min bok. Ett trevligt fik med 50-talsstuk, nu i ny regi.

Infarten till Sundsvall via E14 är oslagbar så här års. Man välkomnas med vitsippschock. Slänterna är fyllda med de lysande kuddarna av sippor.
OBS bilden från vitsippor i Uppland.


-- Post From My iPhone

Då tände det till

Efter tredje året och gången, tände den till, majbrasan. Lite för mycket kanske. Pojkar fascineras av eld, även om de är 67 år.


-- Post From My iPhone



-- Post From My iPhone

-- Post From My iPhone

Därför äter jag min microgröt utan sylt

Nordiska mästerskapet i grötkokning har gått av stapeln, annars är de ju bara båtar som går av stapeln.
Det vinnande grötreceptet var byggt på främst havre, med ett stänk av kardemumma och en liten touch av honung, läser jag i mobilbladet (AB).

Min dagliga tvåminuters microgröt är mycket enkel att göra; 1 dl fiberhavregryn (bra för maggen)2 dl kranvatten och inget mer. Jag har inte ens salt i gröten och har vant mig av med det. Till och med lingonsylten är väck, då jag inte hittade 60 liter lingon i backarna som tidigare år och nu är den slut. Köpte en burk sylt på ICA, det var mest gelé, konstgjord förmodligen. Endast cirka 30 procent lingon fanns det i burken, enligt deklarationen och en tredjedel socker. Den tredje tredjedelen då? Ja, det var inte kul att läsa, förtjockningsmedel bl a.
Så därför äter jag min gröt utan salt och utan lingonsylt, men en mig närstående person har börjat med att riva äpple på gröten. Inte dumt, bara man kan hålla fingrarna ifrån rivjärnet, alltså rivjärnet man river äpplet på, så att man inte får flagor av hud i gröten som extra blodig protein, som jag har fått två gånger, aj, aj...

Grandödaren i Göteborg och granbarkborren

Läser i Aftonbladets senaste nytt på mobilnätet att grandödaren är i farten igen. Den håller till i fritidsområdet Delsjön, i Göteborg, där jag själv sprang de två sjöarna runt och höll på att hosta lungorna ur mej i min iver att springa fort. En mycket vacker och rofylld slinga i övrigt, som kan rekommenderas, om nu bara grandödaren håller sig hemma.
Men grandödaren är inte samma sak som granbarkborren, en liten skalbaggsliknande insekt som lever på döda granar och borrar hål i barken så att den blir alldeles prickig.
Grandödaren i Göteborg går på två ben och kallas människa. Men hur man är funtad när man sågar och sargar granar för att de ska dö en långsam död har jag svårt att förstå.
Granbarkborren är en högeffektiv liten varelse som mumsar i sig barken så att det bara återstår en sågspånsliknande massa efter dess framfart.

Träningsvärk som ett brev på posten

Träningsvärken kom som ett brev på posten dagen efter halvtimmesrundan. Märkligt att kroppen ska behöva hämnas med smärta för att man börjat röra på sig igen. Det ger ju en signal till att man ska sluta. Men jag lär fortsätta ändå. Jag vet ju att träningsvärken försvinner så småningom och man behöver inte gå som en 90-åring nedför trappan hållande i ledstången för att dämpa smärtan i benen så mycket länge till. Promenera, säger en svåger, då slipper du skador. Ja, men det är ju lite kul att springa också, så jag fortsätter nog med det, men ingen tredje maraton blir det. I varje fall inte i år.
Apropå brev på posten ( heter det verkligen så, brevet kommer ju från posten) så fick jag en avi via e-post om att jag har ett paket att hämta ut, inte på Posten, utan på ICA.
Det är ett antal av min bok "Stentornet", som jag nu ska försöka sälja. En dryg tredjedel av upplagan är redan såld och förhoppningsvis kan jag öka på försäljningssiffrorna framöver.
Jag vill också tacka för alla positiva omdömen om boken. De värmer!

Springa Maraton kan vara som att skriva en bok

Första löpträningen på ett år. Jag började försiktigt med gång ett par minuter, sedan löpning i lugn takt tre-fyra minuter och fortsatte så. Det kändes bra efter den dryga halvtimmen. Det är rätt det är inte så långt, men jag kommer att öka på tiden framöver.

När jag sprang filosoferade jag om att det finns en gemensam nämnare kring att springa långt, till exempel maraton och att skriva en bok.
Jag har sprungit Stockholm Marathon två gånger och vet att man måste ha tålamod. Man tappar ork och fokus mellanåt, precis som när man försöker föda fram en bok, en deckare. Gör man ett uppehåll på några dagar kan det vara lite jobbigt att hitta igen flytet och hålla reda på figurerna som efter några kapitel börjar leva sina egna liv.
Men det gäller att ta sig fram till målet fast det verkar långt borta. Ett mått av tjurighet är inte så dumt när det gäller författandet heller.

Gamla jättar imponerade

Dagen innan dag V som i Valborg bestämde jag mig för att promenera till Gottsunda center från Uppsala centrum. Jag gick ändes ån, som infödingarna i staden charmfullt säger när man går bredvid ån. Inte så tokigt uttryck. När man går ändes ån och följer den nu brusande Fyrisån söderut så kom jag in på något som kallas Gula stigen. Det visade sig att man kan gå mer eller mindre ensam i en närmast förtrollande vacker skog. Kronparken var en ny upplevelse med gigantiska tallar som sträckte sina grenar mot himlen. Här vilade en del jättar på marken i sin sista vila och gav tillbaka av sitt skal.
Mycket mäktigt och vackert.
Men Polacksbacken, där studenterna skulle fixa sista finishen på farkosterna för äventyret i Fyrisån, hittade jag inte, åtminstone såg jag inget båtbygge. Men det spelade mindre roll.