Uppvisning vid fågelbord och teaterscen

Lagom till söndagen hade traktens fåglar uppvisning vid fågelbordet. Fem sorter visade sig under en timme: blåmes, talgoxe, grönfink, pilfink, nötväcka. Det var tre sorter fler än vanligt under den snörika och kalla vintern. Tidigare har bara talgoxe och blåmes visat sig. Kanske fåglarna fått reda på att det var fågelräkning på gång mellan fredag och måndag. Det är Sveriges ornitologiska förening, SOF, som anordnar fågelräkningen.

Det var väl för 15 år sedan jag fick pippi på fåglar. Tidigare kunde jag skilja på skata och gråsparv, men inte så mycket mer. Men i den jämtländska skogen började jag fundera på vad det var för fågel som sjöng så vackert med fyra melodier och ljuvliga flöjttoner. Det var taltrasten. Det är underbart att höra sången på våren. Sedan dess har ett antal nya fågelsorter prickats in i den inplastade fågelboken.

Vi var kulturella igår och gick på Stadsteatern och såg "Filippa Bark och döden". Rolig, mysig, tankeväckande om en 14-årig flicka på väg ut i vuxenlivet men som balanserar mellan barnkammaren och häftiga fester och kärlekar och en mamma som inte förstår sig på sin dotter.
Mycket bra!

Foto: Arne Svensson

Kassaköernas framskridanden

Storhandlade idag. Men för att inte handla för mycket hämtade jag ingen kundvagn. Kanske berodde det också på att vagnarna på jätteparkeringen såg fastfrusna ut. Jag kunde alltså inte handla mer än vad som fick plats i korgen, en vanlig korg inte mellanvarianten där korgen har försetts med hjul och lite större utrymme.
Taktiken kanske inte var så dålig, prislappen stannade på under femhundringen, vilket får anses som "billigt" i dagens dyrtider. Jag har också läst att man inte sparar pengar på att storhandla, man bara lastar på det man egentligen inte hade tänkt köpa.
I Gränby (uttalas Grenby av urinvånarna, Gräänby av oss norrlänningar) finns massor av butiker och massor av människor oavsett tid på dygnet.
Efter inflyttning till den stora staden (Uppsala - fyra i toppligan) har man fått anpassa sig till nya köregler, både när det gäller bilkörandet och kassaköandet. Det blir liksom lite intimare. I trafiken får avståndet till framförvarandes baklucka inte var mer än en meter. I kassaköerna är det nära på kroppskontakt, eller också har man en bigzize kundvagn i hälen. Det går dock undan i köerna, kassörskan/kassören hälsar hjärtlig hej, knappar in och är beredd att säga hej till nästa kund när man står där och fumlar med kortet, jaså ska jag trycka en gång till. Kögrannarna glor på en, måste vara en lantis, en norrlänning. Och där har dom rätt.
Jag drabbades själv av liknande stress som mina kära kassakögrannar i Gränby när jag bodde ett par år i Sollefteå, om den staden är bekant?
I Sollefteå rådde lugnet, åtminstone på Konsum på Storgatan. Där hade kassörskan tid att prata med alla i kön, och länge. Där kände jag stressen attackera min kropp. Det tog väl ett år att lära om från något större staden Östersunds relativa snabbt framskridande köer till långsamhetens lov i Sollefteå city.

Vintips
Godaste till rimligt pris:
Periquita Reserva 2005, 79 kr
2560
Godaste dyrgrip:
Amarone della Valpolicella Classico, 2005, 379 kr
32145

(Amaronevinet prisades högt vid vår vinklubbs senaste provning, men så delade vi på kostnaden också.)

Snöskottning och Mästarnas mästare

Det är ingen ände på vinterns framfart. Har nyligen skottat gångvägen fram till brevlådan, men ser att det är dags igen. Håhåjaja. Men värre var det när jag bodde strax utanför "Vinterstaden" Östersund. Då hade jag en rejäl backe på 100 meter att skotta. Det gällde att skotta så att bilen gick att köra upp till allmänna vägen. Det senare var ett äventyr mest varje morgon under vintern. Det gällde att ta rallyfart från början och sedan bara stå på...
Här låter jag bilen stå i det trygga garaget i väntan på att Kung Bore och hans familj slutar att bombardera med nålliknande nederbörd.

Bästa TV just nu tycker jag är Mästarnas mästare. Här får man se sportprofilerna i en ny miljö. Det värmer att se den trivsamma utstrålningen i gänget. De verkar vara genuint intresserade av varandras liv och idrotter. Kul att se Holms och Sjöbergs "smågnabb" som verkar vara något som de bjuder media på. Inga divalater. En som överraskar positivt på många sätt är Tomas Brolin. Man önskar att man hade samma närminne som honom när han rabblade upp minnesramsan i förra avsnittet. Väntar på nästa tisdag kl 20.00 framför TV-skärmen.
Ha det bra ute i vinterlandet!

Hundväder i Uppsala-trakten

Entimmes promenad idag i den begynnande snöstormen som vid lunchtid börjat markera sin kraft i utkanterna av Uppsala. Sylvassa snökorn i horisontell motvind. Men efteråt kändes det bra när man kommit in i värmen igen efter en vandring i skog och mark. Det var glest med andra människor, nästan enbart de som hade en hund i ena änden till kopplet. Jo, jo, jag kommer ihåg hur det var när jag själv var hundägare. Det var bara att följa med ut när hunden blev rastlös oavsett väderlek. Kommer också ihåg att jag som liten grabb hade en hund på önskelistan år ut och år in. Men inte blev det någon hundvalp. Min pappa var realist för det mesta och tyckte kanske att det räckte med fyra egna ungar.

Det verkar inte vara någon ände på den här vintern, ungefär som jag upplevde det på 50- 60-talet i Sundsvall. Vi åkte skridskor, skidor, kälke (med ratt och bromsspak), iskana med hjälp av någon kartongbit, slalom med hemmagjord "kandiharbindning" med låg fästpunkt på vanliga längdskidor. Vi gjorde också livsfarliga utgrävningar av plogvallar efter gatan med stora rum, ända tills att plogbilen skalat bort nybyggarnas inredning. Som tur var fanns det inga barn där då. Ingen hjälm hade man på sig heller, men det är klart, det blev en del skador. En kompis slog ut en tand i iskanan, jag själv fick en hjärnskakning när skidorna korsades efter ett rejält sprätthopp, med mera. Som barn missbedömde man ibland vilka krafter man besatt, t ex när jag åkte iväg ensam på en skidtur runt Södra berget i Sundsvall och var borta halva dan utan matsäck eller vatten. Jag var helt utpumpad när jag till slut kom fram. Snacka om vätskebrist och "hjärnbrist". Men man lärde sig av misstagen.

Tack och tack!

Vi går definitivt mot ljusare tider. Solen visade sig på min måndagspromenad. Dagarna känns längre. Några av våra bevingade vänner lät höra en vårsång, kort men koncist och hoppfullt, ännu ett år med möjligheter på gång.
Skönt att sträcka på benen efter gårdagens bilmara på sex timmar, från Norrlands inland till Upplands slättland. Men vad gör man inte för vinprovning med kära vänner och eldande i järnspisen.

Gratulerar Stieg Larsson postumt till baggen för filmen "Män som hatar kvinnor". Utan honom hade inte filmen blivit gjord. Men jag hade ingen aning om att två gemytliga danskar låg bakom produktionen. Grattis också till kvinnliga huvudrollsinnehavaren Noomi Rapace, filmens Lisbeth Salander som prisades med den konstfulla (?) baggen. Grattis också till det rekordkorta talet: Tack, tack, ...tack! Lika kort och kärnfullt som fortsimmerskan Sara Sjöbergs tack på en annan gala. Jag får själv tacka er som har tålamod att läsa mina rader, tack, tack och tack!

Stiegs heder räddad och jämlik vinter

Det är roligt att antalet läsare stiger. Det känns som att ge ut en liten minitidning med ditten och datten i innehåll förutom att försöka sprida intresse för mitt förstlingsverk den planerade boken om två killar i 10-11-årsåldern, på 50-talet. Men när kritiken mot en utmärkt författare, Stieg Larsson, blommade ut via en bok "Min vän Stieg" av Kurdo Baksi, så kändes det nödvändigt att kommentera och följa upp. Därav de många texterna om Stieg Larsson.
Förutom Kurdo Baksi skriver förre kollegan på TT, f d nattchefen där, Anders Hellberg, en del negativa saker om Larssons författarskap - se tidigare inlägg.
I lördagens DN kliver förläggaren av Larssons böcker fram, Eva Gedin.
"Jag kan bara uttala mig om Stieg som författare. När han kom till förlaget var han en mycket mogen sådan och hans manus var ytterst väl genomskrivna."
Hon säger också att påståenden om att Stieg Larsson inte skulle ha författat Milleniumtrilogin bara är "trams".
I Hellbergs artikel ställer Hellberg frågan till Baksi om det inte är sambon Eva Gabrielsson som skrivit böckerna. "Det är inte otroligt", säger Baksi enligt Hellbergs text. I lördagens DN-intervjun förnekar Baksi att han menat detta, men Hellberg vidhåller att han citerat rätt och har skrivit ned Baksis svar på frågan.
Stiegs bror Joakim Larsson, säger att talet om att inte brodern Stieg skulle ha skrivit millenium-böckerna bara är ännu en struntartikel om Stieg. Journalisten Anna-Lena Lodenius , författare och journalist, jobbade tillsammans med Stieg under några år och säger sig mycket väl känna igen Stiegs språk i böckerna.
Då är väl Stieg Larssons heder välbehållen bedömer jag, som en av hans många fan.

Kan bara konstatera att vintervädret brett ut sitt vita täcke över hela Sverige. Ett jämlikt täcke. Uppland har mer snö än på mången god dag och faktiskt mer än Jämtland framkom vid en okulär besiktning under helgen! I Skåne har man kunnat åka skidor, åtminstone under en hektisk vecka, har jag fått rapporterat. Där går det fortfarande att åka skridskor och det har barnbarnet Abbe, 4,5 år, upptäckt. Själv har jag inte åkt skridskor sedan jag hade storlek 38 på bandyrören, och det var ett tag sedan, har 43 nu. Jag tror att Abbe åker bättre än jag gjorde på den tiden. Jag minns också att jag frös så att tänderna skallrade, där man satt och bytte om på en genomfrusen träbänk på Bjälkens is på Östermalm i Sundsvall.

PS Jovisst ja, jag provade på ett par långrör på Storsjöns is i Jämtland på betald arbetstid en vinter i början på 2000-talet. Härligt på väg ut, jobbigt på väg tillbaka - i motvind.

Vem behöver en spökskrivare?

Hade Stieg Larsson en spökskrivare till hjälp? Man kan ju undra efter det senaste inlägget på DN:s kultursida, idag. Där framhåller en f d kollega på TT, Anders Hellberg, nu verksam på DN:s redaktion att succéförfattaren Stieg Larsson, som dog innan Millenium-böckerna publicerades, inte var någon bra skribent.
"Och jag kunde konstatera - och jag skriver inte detta för att på något sätt nedvärdera denne begåvade man - att skriva kunde han helt enkelt inte. Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen - alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt. Jag brukade ha synpunkter och han accepterade tacksamt.."
Hellberg frågar Kurdo Baksi om det är Stiegs sambo, Eva Gabrielsson, som skrivit böckerna men att Stieg stått för idé, fakta och research och story. Det är ingen dåligt teori, svarar Baksi.

Men frågetecknen finns kvar, hur kul skulle det kännas för Eva Gabrielsson om hon hade skrivit texten i stora drag och Stieg skulle få hela äran? Gabrielssons utlovade bok kan ge ett svar, förhoppningsvis.

Jag har i varje fall ingen spökskrivare. Det är möjligt att meningsbyggnaden inte stämmer alla gånger och att syntaxen blir galen. Själv hade jag en korthårig foxterrier som ibland betedde sig som en galning, men det var ingen tax. För det mesta har jag ett nöje av att skriva och jag hoppas att lusten att skriva en historia inte försvinner. Nu när jag skriver i bloggen blir det offentligt, man lämnar ut sin text, det kan kännas lite "agasamt", som man säger i Jämtland bl a. Men det var ju likadant när jag var anställd på en redaktion, man fick stå för sin text, att fakta och "pratminus" var okej.

Syntax - satslära
Pratminus - citat
Spökskrivare - anonym person som skriver en text för en annan persons räkning

50-talet känns spännande

Halv "arbetsdag" idag. Lyckats plöja vidare i min text om Peos och Jerrys äventyr i Sundsvall på 50-talet. Stryker en del, lägger till en del och tycker faktiskt deras två veckor tillsammans i Peo:s hemstad känns lite spännande.
Tvivlar inte längre på att texten blir tryckt, bekostar det själv via förlaget Recito i Stockholm. Det finns ett flertal "Print on-demand-förlag" att anlita för den författarsugne som har ledsnat på att de stora förlagen ska höra av sig.
Som många andra har jag skrivit för byrålådan. Kastade dock in ett manus till förlagsjättarna Bonniers och Norstedts, ett deckarmanus. Fick manushögarna tillbaka, ej antaget, men Norstedts formulerade något som "intressant, men för närvarande...."
Det kanske var tur att det inte blev en bok av det hela, kan jag tänka så här tiotalet år efteråt. Det är inte alla som är så flyhänta och disciplinerade som Stieg Larsson och kan hålla flera böcker i huvudet.
Det nuvarande projektet, "Stentornet", hoppas jag har ett värde för dels personer uppväxta på 40-60-talet, men förhoppningsvis även för dagens 10-11-åringar. Åtminstone tänker jag göra ett försök framöver att högläsa valda delar för mina barnbarn, Abbe och Edvin, om hur barnen lekte förr, vad som var spännande och kul.

Där pepparn växer

Idag drog jag iväg dit pepparn växer. Behövde inte ta mig så långt utan jag klev bara på Upptåget till Uppsala centrum, eller city, som det heter ibland. Sedan kunde jag välja på att ta någon av grönbussarna, men valde att handgå (ett uttryck från Ångermanland, tror jag). Det var en ny upplevelse att traska genom en lös gegga, snö blandad med salt och förmodligen en del biprodukter från bilarnas och bussarnas avgasrör. Snön ser inte ut sådär i min förra hemstad Östersund, visst kan den bli smutsig där också, men saltet gör skillnaden. Inte kul. Ska man ta sats över gatan när grönljuset plötsligt lyser till vid övergångsstället, så är det risk att man står där och svarvar i snömoset några sekunder innan man kommit ner till gatunivån.

Men pepparn då? Jo, väl framme där pepparn växer var det som högsommar igen, visserligen lite fuktigt, men skönt att känna värmen inne i byggnaden, Tropikhuset i Uppsalas Botaniska trädgården. Mol allena kunde jag njuta av de gröna växterna. Här fanns fem rum: Vinterträdgården, Victoriasalen, Regnskogen, Orkidérummet och Succulentrummet. I Victoriasalen finns världens minsta blommor. Blommorna sitter på den ytterst anspråkslösa dvärg-andmaten (Wollfia arrhiza) där själva växten inte är större än den punkt jag skriver här. Och blommorna ska vi inte tala om, de är så små så att de inte syns, åtminstone inte under min lilla "exkursion". Å andra sidan finns jättelika näckrosor i en damm, Victoria cruziana, med ursprung från Amazonas regnskogar. Men vid besöket var det bara vatten i dammen. Näckrosens frön sås i mars och i juli kommer de första blommorna. Sommartid är den ovala dammen fylld av näckrosens enorma blad. Den blommar endast nattetid.
Pepparen levde lite anonymt bland övriga grönväxter och i väntans tider inför sommar och sol. Men nu kan jag skilja på svartpeppar och vitpeppar. De kommer från samma växt, svartpeppar kommer från pepparens frukt med skal och vitpeppar kommer från det skalade pepparkornet. Om det nu inte var tvärtom...? Få se, jo skalet var visst svart..Eller..? Däremot är kryddpeppar inte släkt med pepparen, Piper nigrum.
Jag får återkomma till sommaren när växterna blommar och bär frukter, bananer, ananas, tomater som växer i träd, med mera med mera. Men det är värt att ta sig en titt i Tropiska växthuset även vintertid. Varmt och skönt och en liten påminnelse om sommar. Men en del växter blommar redan nu, fantastiskt vackra orkideér bland annat.
40 kr kostar inträdet för vuxen

Väntar på Eva Gabrielssons bok

Följer intresserat debatten om Stieg Larssons heder som journalist och människa. Hur kan en person som kallar sig kompis hänga ut succéförfattaren i sin bok och misskreditera honom som journalist, efter hans död?
Kurdo Baksi säger sig kunna ta fram bevis på artiklar publicerade via Tidningarnas Telegrambyrå, TT, där Stieg skulle ha manipulerat texter. Låt se dessa! Stigs chef under de sista åren på TT hävdar bestämt att Stieg Larsson var ytterst noga med fakta innan han lämnade en text.
Väntar på Eva Gabrielssons utlovade bok om sin världsberömde sambo för att förhoppningsvis få en balans i frågan om Stiegs ifrågasatta heder. Som tidigare verksam journalist hade jag intrycket av att TT var en nyhetsbyrå att lita på och det anser jag fortfarande. Och jag hoppas att Stieg Larsson i pressande stunder, i sitt engagerande arbete mot rasismen, inte lockades att använda sig av sin arbetsplats för att få ut fejkade historier. Jag inte bara hoppas, jag utgår ifrån att han handlade korrekt.

Har hunnit en tredjedel av korrläsning och förändringsarbete på mitt "bokprojekt" Stentornet. Det känns lite spännande och uppfriskande att få återvända till barndomen i Sundsvall. Märker att det dyker upp minnen under arbetet som sätter igång hjärnan på ett aktivt sätt. Jag kan bara rekommendera skrivsugna att skriva ned, till exempel minnen i barndomen, ungdomen. Vem vet det kan bli en bok. Eller också kan det bli ett manus, lagrat i datorn, som andra generationer kan få upptäcka. Mitt manus är några år gammalt men det behöver inte vara negativt. Det kan få "ligga till sig" och mogna.

Vinterpromenad och Stieg Larssons mod

Oj, vad många som bloggar i vårt avlånga land, runt 400000 läste jag om i söndagens DN. Många som vill bli uppmärksammade? Men det kan vara svårt att göra sig hörd i den stora hopen. Själv försöker jag få till en text. Det får bli en vardagstext. Vi ska ut på en längre promenix, på cirka 1,5 timme i härligt vinterväder. Promenadvänligt med bara -1,5 grader.


Idag lockar inga skidtävlingar på TV. Men väl artikeln i DN om Kurdo Baksi och Stieg Larsson. Läste en tidigare artikel där Baksi gav en ny syn på Stieg, när han jobbade på TT, som nyhetsgrafiker men utgav sig tydligen felaktigt att vara journalist. Därför vill jag gärna läsa mer om Baksis bok i söndagens DN som handlar om hans nära vän och hoppas på en mer positiv beskrivning av succéförfattaren som var djupt engagerad i kampen mot rasismen.


Vad jag förstår var Stieg Larsson modigare än de flesta medborgare med att våga ta itu med rasismen genom bland annat sitt chefsskap i tidningen Expo. Jag bedömer också att han måste ha en mycket naturlig fallenhet för det skrivna ordet. Hans texter löper mycket lätt fram och fångar läsaren i ett stadigt grepp som mycket få författare lyckas med.

Stentornet kvar på berget?

Stentornet har jag valt som arbetsnamn för min kommande bok. Vad är då Stentornet. Finns det, och i så fall vart?
För den som är bekant med Sundsvall vet kanske att ett stentorn har funnits/finns på Södra berget i Sundsvall. Jag kan alltså inte direkt säga att det finns ett stentorn där, men ett är säkert; det fanns där när jag bodde i staden i min barndom och ungdom.
Stentornet har ingen större roll i berättelsen om de två tioåringarna P O och Jerry, men det vilar stadigt långt däruppe ovanför stadens brus med klirrande drickabilar, stånkade lok och spårvagnarnas skrammel.
Jag får ta mig en färd mot norr för att se om stentornet står kvar.

Efter en innesittarsöndag med skidåkning på tvären och längden kändes det skönt med en lagom kylslagen promenad med D-vitaminintagning via vårt livgivande hellyse som inte släcktes förrän kring 15. Härligt.
Bowlingen är igång med varierat resultat. De tre träningsserierna gick upp och ner som de meterhöga vågorna i Side, Turkiet.
Träning och åter träning är kanske medicinen.

Mildväder och boktankar i Storvreta

-11 grader känns som en mild vårtemp i jämförelse med tundrakylan för ett dygn sedan. Tog mig en promenad och följde de mjuka dunlätta flingornas färd mot moder jord belysta av en generös januarisol.
Boktankar började attackera hjärnan. Nu måste jag komma igång på allvar med att korrläsa manuset till "Stentornet", en berättelse om att vara tioårig pojke på 50-talet.

Det hela tilldrar sig i min barndoms stad, Sundsvall. Visst bygger den på en hel del egna intryck och erfarenheter, men är inte identisk med min uppväxt. Men miljön är densamma.
Vi får följa främst de två huvudpersonerna Peo och Jerry. Peo är född och uppväxt på en av malmarna i Sundsvall och Jerry kommer från Östersund. De är kompisar på distans sedan de träffats i Östersund, där Peo:s mamma har en liten sommarstuga. Varje sommar brukar Peo och hans mamma åka buss till stugan på slingriga vägar. Men i år fick de två tioåringarna träffas i den stora staden vid havet.

Svårslagen kylslagen julotta

Rekordkallt?
Ruskigt kallt i morse. Men en talgoxe hade i varje fall klarat den stålhårda kölden. Han pickade på den överblivna julskinkebiten som hänger i druvfläderns spretiga grenar och fick förhoppningsvis i sig tillräckligt för att hålla igång sitt snabbslående hjärta ännu ett tag.
Själv känner jag kylan genom mina fingrar när jag greppar dörrhandtaget för att hämta dagens tidning. Det är som om metallhandtaget vill hålla mig kvar i det isande greppet.
Ingen tidning idag, konstaterar jag när jag öppnar plastlådan. Går istället in på nätet och unt.se.
-28 grader i Storvreta.
Ringer till stugan i Jämtland. Bara 23-24 minus, kan min fru berätta. Ska hämta henne vid stationen ikväll.
Apropå kyla kommer jag ihåg den rekordkalla juldagen 1981 i Torråsen utanför Östersund. Vid julottans början fanns pastor, en vaktmästare på plats samt en julgran med snö på grenarna.
Församlingen bestod av vår familj på fem personer och som fick låna pälsar, av okända djurslag för att värma oss. Det var -42 grader ute och inte så många grader mildare inne i kapellet. Andedräkten ångade i takt med psalmsången.
Pastorn ville inte ha några liv på sitt samvete förmodligen och det blev en snabbandakt. Vi var väldigt nöjda med att den gamla 245-an startade och tog oss på fyrkantiga jul tillbaka till hemmet i Rannåsen.