Det riktiga stinget saknades

Ruskväder idag med snö som tar sig in i varje skrymsle, ungefär som vid snöstorm light i fjällen.
Snömosigt var det annars i Stockholm i helgen. Förstår inte hur huvudstadsborna står ut med denna geggamoja på trottoarer, saltad snö och lera. Vi drog väl in något kilo till hotellrummet.

Anledningen till storstadsbesöket var Sting. Bra röst, bra musik, bra lokal (Stockholm Waterfront- nära Centralen). Men "han griper inte tag i en", som en i vårt gäng uttryckte det och jag var beredd att hålla med. Men många, de flesta förmodligen, var redan frälsta - i åldrarna 40-plus. Det var en väldigt vänlig, kunnig, stillsam Sting-publik som förmodligen var mycket nöjda med herr Sting.
Nu vet jag i varje fall hur Sting ser ut. Och visst har han en gudabenådad stämma. Och hans musiker var fenomenala, med sina fioler och gitarrer. Men det riktiga stinget saknades. Kanske är det den lätt melankoliska tonen som jag uppfattar i hans låtar, som gör att den inte passar mig.

Största behållningen i helgen var annars vandringen mellan Moderna och Fotografiska museet och den mäktiga havsörn som gled fram på breda vingar högt ovanför Södermalms branter. Moderna museets svartvita fotografier var inte mycket "att hänga i julgranen" och hade heller inte mycket sting.

Varma leenden värmer upp i Sibirienkylan

Kylan tränger in i märg och ben. Sibirienkyla enligt de alltid lika hetsiga rubriker på aftonpostens löp. Men det behövs bara ett leende från en medmänniska så tinar man upp. Idag blev jag uppvärmd av en leende herrfrisör som var damfrisör egentligen. Leende lämnade hon tillbaka mina glasögon som jag tagit av mig för klippningens skull. Jag såg helt enkelt för bra och märkte inte att jag var på väg ut i världen utan glasögon.

Varm blev jag också när jag såg att Norrköpings bibliotek placerat "Den skållade mannen" bland månadens deckare. Det tackar jag för. Det är annars inte så lätt att göra omvärlden uppmärksam på min deckare bland de tusentals som finns på bibliotek och bokhandlar.
Men lite, får jag väl skryta? 58 bibliotek spridda från Jokkmokk till Ystad har i alla fall köpt in min "skållade" till dags dato.

Strömliden II: Duglig(a) medborgares hädangång

Har kommit igång med det nya manuset. Saknar på sätt och vis den gamla skrivmaskinen som jag hade på redaktionen en gång i tiden. En gammal slamrande Halda.
Det lät lite mer om orden då, jämfört med det mera tystlåtna knäppandet på dagens plasttangenter.
Speciellt mycket lät det när man X-ade en hel rad med både versala X och C;CXCXCXCXCXC....
Fort gick det i varje fall men visst är det mer lättsamt att bara markera ett stycke och "deleta"  med dagens tangentbord och dator.
Med dagens smarta teknik flyttade jag enkelt ett helt kapitel, för att skapa ordning och reda i berättelsen.
Vad den handlar om? Jag vill ju förstås inte avslöja handlingen helt, men så mycket kan jag väl säga eller snarare skriva, att det handlar om ond, bråd död. Men det är svårt för läsaren (och även författaren)  förstå att så duglig(a) medborgare kan skapa sådant hat så att man försvinner från livet på jorden. Det är synd och skam! Mer ska inte sägas nu...