Inga kanoner mullrar i bakgrunden

Vårsolen strålar som besatt nu på förmiddagen. Himlen är blå och en vimpel utanför i gult och blått rör sig lätt i en svag vind.
Inga kanoner som mullrar i bakgrunden, ingen annan strålning än den från solen. Inga släktingar som ligger gömda av tonvis med bråte. Inga hus som skjutits iväg av tsunamivågor. Inga förlupta kulor som slår in i grannarnas hus.
Krig och naturkatastrofer har kommit närmare genom bildrutan, tidningar och radio.

Vad kan vi lära av det som pågår på vår jord? Kanske att 100 000 år för förvaring av utbränt kärnbränsle är en ganska lång tid, svårt att ens tänka tanken.
Istället för att ständigt upprepa tillväxt som ett mantra, kanske vi ska fundera på hur vi kan spara energi.

Solens kraft är enorm. Dags att ta tillvara den på ett bättre sätt. När finns det heltäckande tak med solceller till alla byggnader, solceller som kan långtidslagra energi?

På topplistan!

Tänk att man skulle hamna på en topplista en gång i livet!
Min e-bok "Stentornet" ligger trea på Recito förlags topplista på Elib.se. Tänka sig.
Men jag antar att det rör sig om ett blygsamt antal sålda eller utlånade ex. Vi får väl se när statistiken kommer med resultat för det första halvåret, någon gång i höst.

Du kan köpa e-boken "Stentornet" på Elib.se. Där finns också Recito förlags topplista, samt alla e-böcker från förlaget.
E-böcker läser du när du vill på dator, Iphone eller Ipad. Du kan köpa en bok eller låna den på biblioteket i 28 dagar.

Juholt ingjuter nytt mod hos osäkra socialdemokrater

Det märktes på de långa rungande applåderna i  nybygget Stockholm Waterfront att s-kongressens medlemmar ser framåt med nytt mod. De har fått en karismatisk och orädd ledare i Håkan Juholt som ska kunna ta matchen mot Fredrik Reinfeldt.

"Så ska de låta" kändes trevligare och bättre än den flåshurtiga och skrikiga premiären förra veckan. Det berodde till en del på gästerna Ann-Louise Hansson och Lill-Babs Svensson med döttrar. Vilka härliga döttrar de båda schlager-ikonerna har! Peter Settman hade lugnat ner sig till en bra nivå. Jag kan förstå kritiken från mästertyckaren Croneman i DN mot både Peter Settman och "Vem vet mest"- Rickard Olsson. Det kan bli lite för mycket ibland. Men både Peter Settman och "Duracell-kaninen" Rickard Olsson som gör det ena "Vem vet mest"-programmet efter det andra gör ett bra jobb i stort.

Egenträningen är inne på dag två. En halvtimmes gång och småspring i två respektive tre minuter börjar göra sitt. Men visst var det kämpigt i isande nordanvind igår. Men väl hemkommen till det egna tjället kändes det utmärkt både för samvetet och kroppen. Ut och lubba utan att snubbla! Alltså två minuters gång, spring sakta i tre minuter osv enligt maratonlöparen Anders Szalkais träningsprogram som tog mig ända till Stockholm Marathon för ett par år sedan. Naturligtvis utökar man antalet minuter som man springer, men i den takt som känns bra. Till slut springer man korta och längre sträckor upp till två timmar om man tränar för maran.

Juholt, ta vara på vänlige Östros!

Thomas Östros är en mycket vänlig och trevlig man. Det märkte jag när jag intervjuade honom när han var på besök i Östersund för ett antal år sedan. Men det var något som gjorde att jag hade svårt att komma ihåg vad han hade sagt efter intervjun. Han hade inga färdiga punchlines, rubriker att servera som vissa politiker släpper ut och det sedan är bara att anteckna i notisblocket.

En sådan person som hade färdiga rubriker att servera efter kommunstyrelsens möte i Östersund, var förre s-politikern och kommunalrådet Thore Holmberg. Reportrarna noterade hans brasklappar och ofta kom de in i lokaltidningarna, han visste vad som gick hem. Holmberg uttryckte sig i klarspråk och ibland lite utmanande.

Jag hoppas ändå som nybliven s-medlem att Juholt släpper in Östros och tar vara på den kunskap han har. Jag tror han står för humanismen och det behövs mer än någonsin idag när teknokraterna tar över mer och mer. Det gäller bara att lyssna bättre på vad den universitetsutbildade uppsalabon säger.

Julgranens vara eller inte vara

Julgranen har blåst omkull. Den är fortfarande grön och tät och verkar leva. Ja, just det, blåst omkull. Den flyttades ut med julgransfot och allt. Kanske den rotar sig i gräsplätten om jag ställer den upp och plockar bort foten?
Eller så blir det deponin, om de tar emot övervintrande granar.

Har författaren ansvar för sina figurer?

Har författaren ansvaret för sina konstruerade figurer? Det är nästan så att jag fått dåligt samvete för vad en av personerna i bokmanuset ställer till med, men så tänker jag; det är ju inte mitt ansvar, att han gör si eller så. Han får väl stå för det själv, kommer jag på, nu lite mera lättad.
Det är lätt att man följer med själv in i spaltraderna. Vad jag ändå har upptäckt är hur man plockar av sitt eget liv och uppväxt. För hur skulle det vara annars? Någonstans ifrån måste ju intrycken komma, från det verkliga livet, men mer eller mindre transformerat i andra skepnader.

Mästarnas mästare något att se fram mot?

Mättnadskänslan för skidor på teven stiger i takt med att snölagret smälter och solen lyser utmanade där ute. Men jag kan nog inte hålla mig ifrån dagens skidäventyr ändå via teve, skidor två respektive fyra mil för de som åker utan gevär och så dessa tappra med gevär på ryggen. Vad nära det var att det blivit en svensk seger och silver med Ferry och Lindström och vad besviken åtminstone jag blev. Ferry och Lindström däremot verkade ta det med en klackspark.

Mättnadskänslan gäller också program som "Så ska det låta". Inte nog med att de bytt ut herrpianisterna Putte och Stefan, det var ingen hejd på hur kul alla tyckte att det var. Christer Sandelin for runt som en skållad råtta och skuggboxades. Hade han ätit något olämpligt, undrar man ju. Eller är det bara så att man växt ifrån tillställningen, att man åldrats?
Men ändå, Mästarnas mästare ser jag faktiskt fram emot. Det är inte lika flåshurtigt som många av dagens nya program, om "dom på teve" inte har gjort om det hela här också..?

Strålande sprint och vårsol

Visst var det skönt att se smajlet på Emil Jönsson när han överlägset vann Slottssprintern i Stockholm på onsdagen.
För de som inte gillar Northug var det kanske samma glädje att se Petter hänga med huvudet efter målgången. Norske Hattestad såg annars omöjlig ut efter utklassningen i kvartsfinalen, men fick ge sig redan i semin då Jönsson spurtade förbi på vallade skidor. Det fick Hattestad att byta till vallade skidor också i finalen, men var även han chanslös.
Prövade själv att skejta på den knallhårda snön som lagt sig som en glaciär på åkrarna kring Fyrisån. Resultatet blev värk i ljumskarna. Det för tankarna till hur hårt tränade dagens skidåkare är, hur de pressar sina kroppar till max i tävlingar.
Nu har det varit strålande sol i ett par dagar och man skäms nästan för att sitta inomhus och knacka på en dator. Men vårsolen lär inte vara så nyttig. För mycket strålning är inte bra, lagom är bäst.

Mitt bokprojekt "Den skållade mannen" förföljer mig och jag tog nya tag med genomläsning av de 174 pocketsidor som manuset nu består av. Riktigt bra, vågar jag tycka. Men det fattas att knyta ihop några lösa trådar, för att spänningen ska hålla sig ända fram till sista kapitlet.

Vart är vi på väg, med tillväxten?

Vart är vi på väg, frågade Kristian Luuk de tävlande i TV-programmet "På spåret". Ja, allmänt kan man fråga sig i dagarna vart arabvärlden och Japan är på väg. Det är svårt att fatta vidden av både det som händer i norra Afrika, speciellt Libyen, med en ledare som Kadaffi som verkar kämpa tills döden hindrar honom från mer våld på sin egen befolkning. Som det ser ut nu, efter rapporter från svenska media, är det mycket oklart hur stridigheterna i främst Libyen slutar.
Vart är Libyen på väg?
Japanerna är chockade över den obändiga kraft som både jordbävning och efterföljande tsunami-vågor besitter. Det är chockerande bilder som visas i teve när svarta tiotals meter höga vågor vräker sig in mot land och tar med sig stora fartyg, bilar och bråte. De japaner som räddats får själva finna vägar att ta sig fram på bråtet över söndertrasade hus och döda människor.
Vart är Japan på väg?
Vart är Japan på väg med sina kraschade reaktorer, alltså reaktorer inte datorer?
Man blir fundersam över hur ett land som Japan som ligger mitt i ett jordbävningsområde vågat att bygga kärnkraftverk i så stor skala. Allt för tillväxten?
Hur ser vi i Sverige på kärnkraften och hur ser vi på vårt levnadssätt. Är det dags att tänka på något annat än tillväxten som ständigt prisas, inte minst av den sittande regeringen i Sverige?

Märker Reinfeldt flåset från Juholt?

Petter Northug tog med sig flera pluspoäng i Skavlans program på fredagskvällen när han beskrev varför han enligt SVT:s Jonas Karlsson betedde sig som en gris när han sladdade in framför mållinjen och Hellner i VM i Oslo.
Det var till och med så att jag kände igen mig själv när jag och en löparkompis visade vår tillfälliga överlägsenhet i halvmaran i Höga kusten Maraton i Ångermanland för ett antal år sedan och högt och ljudligt prisade den underbara utsikten, när vi sprang om några som hade det jobbigare i uppförsbacken. Man påverkas av sin styrka och "odödlighet", liknande som Petter beskrev när han med lätthet kunde köra ifrån de andra. Därmed ingen jämförelse med Northugs enorma styrka och smartness i spåren.
Northug överraskade också med en god engelska i samspråk med andra gäster.

Andra gästen i Skavlan, Fredrik Reinfeldt, var ovanligt öppen och frejdig. Tråk-Fredrik var borta för tillfället. Kan det möjligen bero på att han redan känner flåset från den mer naturligt karismatiske, humoristiske blivande partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt?
Det känns verkligen uppiggande med en partiledare som kan ta upp kampen mot Reinfeldt. Har länge undrat när någon ska avslöja honom som den högerpolitiker han är.

Håkan och Carin - ett (s)uccéval

Håkan Juholt och Carin Jämtin blev valberedningens val av partiledare och partisekreterare inom socialdemokratiska partiet, ett succéval som kan dra upp det gamla partiet till nya strider.
Sven-Erik Österberg hade jag gissat på, men när man ser och hör Håkan Juholt agera framför massmediauppbådet i Stockholm på torsdagen, kan man bara önska honom lycka till. Han "går genom rutan" med klara besked och en hel del humor. Varför plockade inte valberedningen fram honom på direkten kan man undra, kanske var man rädda för mustaschen.
Carin Jämtin blir en bra partisekreterare och på sikt kan hon vara en partiledarkandidat, när den dagen kommer.

Nötväckan fenomenal klättare

Efter några dagars jobb på kalhygget i Jämtland upptäcker jag att kroppen mår bra av hugg och slag. Rättare sagt vedhuggning med yxa och sågning med motorsåg. Okända muskelgrupper ger sig till känna med en känsla som inte bara är smärtsam. En smärta som näst intill är njutbar. Det känns att man uträttat något. Det handlar om rent fysiskt arbete, något som försvinner mer och mer i vår nanotekniska värld.

Fåglarna verkar gilla ljuset, att det är betydligt glesare mellan träden. De charmiga nötväckorna med sina spolformade kropparna som svischar genom luften på väg tur och retur mellan stenplattan där fröerna har spritts ut för intagande av många gratismål. Läste om att nötväckan egentligen inte ska finnas på vår breddgrad, men så är fallet. Snarare ser det ut som om populationen har ökat i antal år efter år. Nötväckan är den enda fågel som både kan gå uppför och nerför en trädstam, enligt vår fågelbok. Ungefär som el- eller telemontörerna på 1950-talet som klättrade upp och ner i trästolparna med skor försedda med en krok som de hakade fast med.

Northug åkte så att di svenske fick anledning att gråta

Han vickar lite på skidorna och tar några skejtskär i en innerkurva och susar ifrån konkurrenterna till synes utan större besvär. Plötsligt är han flera meter framför dem. Northug är namnet, en skidande gud som med bottendjup barnagråt plötsligt visade att det fanns annat innanför bröstet än en infantil retsticka. Han blev mänsklig.
Men igår var han omänsklig, fråga hela svenska laget som blev frånåkta utan medalj trots tappra försök.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Säkert silver för starka svenskorna

Svenska skidtjejerna samlar på sig ädla metaller, först guld och idag silver i 5 km stafett. Omöjliga Norge hade kunnat vunnit med en Marit Björgen som inte varit i toppform men hon körde på i god stil. Det var nästan som att man hopats att Björgen eller någon annan i den norska kvartetten stått på öronen. Men då hade man väl klivit upp och vunnit ändå.
Men mycket bra av de fyra svenskorna där Britta Norgren överraskade med att först se helt slut ut och sedan spurta ifrån finskan och kunna dunka Kalla i ryggen som tvåa.

Var ute i vårsolen för andra dagen i rad. Nu gick det bättre med fästet. Liksom landslaget hade jag kommit på att det var något fel på strukturen och borstade under steget med både stålborste och ettans sandpapper. De tidigare döda skidorna återuppstod och rörde sig lekande lätt över lägdan.
En apelsin i en solbacke blev belöningen.

Rätt valla då kan inget stoppa Kalla!

Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla gjorde en enormt bra sprintstafett. Ingemarsdotter hade kraft att gå om på sista sträckan och drog ifrån Italien. Tre lag gjorde upp om VM-medaljerna; Norge, Finland och Sverige när Kalla drog ifrån redan vid växlingen med Ida och den ledningen behöll hon och drygade ut till en överlägsen seger före Finland på andra plats och Norge på bronsplats.

Underbara dagar framför oss

En underbar marsdag med strålande sol och skidspår inpå knuten här i slättlandskapet. Det är nästan som att åka i fjällen med stora vidder runt om. Vad kan man mer begära? Det är klart,fästet kunde ha varit bättre, men varför klaga, då tränar man ju upp armarna.

Henrik Berggrens bok om Olof Palmes liv har titeln "Underbara dagar framför oss" och idag stämde det verkligen. Vi får bara hoppas att Emil Jönsson, Jesper Modin, Charlotte Kalla och Ida Ingemarsdotter får en underbar dag, med fäste i tillvaron och i skidspår. Lycka till, som Ahlmark sa.