Skrivångest och Tippex

Uppe med tuppen, var han nu är. Redan kl 06( egentligen 05!!!) väcktes jag av hällande regn på radhustaket. Drack kaffe med fru B, som hade packat resväskorna för färd mot fjällvärlden. Ansluter mig så småningom, men har nu tid för att måla trappan, plantera om lökar (nä, har inte fixat det än) fixa punktering på svarta skräckens bakhjul - för tredje gången under barmarkstid. Dessutom har jag all tid i världen för att skriva. Men varför känns det som ett tvång, att skriva. Det ska ju kännas livgivande, roligt, spännande. Bara att randa, som man sa på tidningen, när man varit ute på reportage och kom tillbaka på redaktionen. Men flera kollegor hade också en viss tveksamhet för att inte tala om ångest innan de första meningarna hade formulerats.
Kommer ihåg herr H, som vägrade att börja skriva på dator. Han satt och vred sina händer över Haldan eller vilken handjagare det nu var. Han vred händerna för varje mening, verkade det som. Själv måste jag röra på mig. Gå ut i korridoren, hämta kaffe, titta ut genom fönstret, fundera. Och så började man med första meningen. Jag kommer också ihåg hur papperskorgen sakta fylldes på av ihopknövlade A4 när man producerade på papper. När man väl kom igång med första arket nöjde man sig med att kryssa över felaktigheterna med versala XXXX. Tippex var också en räddare för påbörjade manus. Det var inte lätt att vara redigerare på den tiden.

Sista Stentornet är på väg till bokhandeln

De sista böckerna av Stentornet är på väg till bokhandeln! Hela upplagan är såld. Det är en härlig känsla att få dela med sig av innehållet till andra. I mina kontakter med läsare/blivande läsare har jag märkt ett stort sug av berättelser om hur det var förr. Förhoppningsvis kan boken hjälpa läsarna på traven med att aktivera tankarna kring deras egen barndom/uppväxt. Mycket har förändrats på 50-60 år och det är lätt att glömma bort hur det var på den tiden.
Det är Sundsvall det handlar om, men jag tror att även andra personer uppväxta på andra ställen kan känna igen vardagen på 1940-, 1950-talet.
På sikt funderar jag på en nytryckning, kanske med någon form av illustrationer!
En del läsare tycker att jag ska utveckla historien med pojkarnas olika öden: Peo, Jerry, Larslars, Olle och varför inte KG. Och när kommer tjejerna in i bilden? Vi får se om det blir en fortsättning, men parallellt har jag ett manus i deckarform som pockar på att bli färdigt, "Den skållade mannen".

Skönt höstväder här i Uppland. Klarblå himmel, plus 7 grader och något krispig vind. Igår sprang jag för första gången på veckor och det kändes tungt i början. Det kanske passar bra att gå en promenad i skogen.

Har läst färdigt Jan Guillous Ordets makt och vanmakt-mitt skrivande liv med 82 sidor extra om KGB-affären. Det är en imponerande journalistisk gärning och författarskap Guillou åstadkommit under sitt aktiva liv. Genom sin personlighet, oräddhet och självsäkerhet har han fått ta mycket stryk i media i form av bland annat ren avundsjuka. Han visar med de extra sidorna om KGB hur överdriven mediaattacken var om honom som "KGB-spion".
Nu ska jag läsa en kollega och en tidigare jaktkamrat till honom, Leif GW Perssons Den döende detektiven. Den ser jag fram emot. Persson skriver precis som Guilliou, spännande, humoristiskt och lättsamt. Men frågan om de båda fortfarande är polare, Guillou och Persson? Eller är det också bara illvilliga rykten från avundsjuka kollegor?

Stellan Skarsgård är Hamilton

Altantakets kanalplast visade sig vara i halaste laget, täckt med ett tunt islager, för att äntra. Det fick bli rengöring med sopkvast och vattenkanna via stege och sovrumsfönster en trappa upp. Någon katt hade promenerat i upplandsleran och smutsat ner det  tidigare ljusgenomsläppande taket. Därmed sparade jag in på utlägg ur landstingets ständigt skrala kassa och mig från lidande. Ingen takpromenad och inget ben brutet.
Sent ska syndaren vakna, gäller mig i högsta grad. Jag måste jobba upp ångesten länge tills det nästan är för sent att göra något.

När fru B går på lokal med väninna passar jag på att göra min egna festmåltid hemma, pannkaka med grädde och jordgubbssylt. Risken är väl att jag sätter i mig för mycket och hittas insomnad i en köksvrå med en uppsvälld mage, men förhoppningsvis ett saligt leende på läpparna.

Köpte Aftonbladet för en gångs skull. (Köper sällan kvällstidningar). Nyheterna i korthet var: Persbrandt ny Hamilton, Mona Sahlin hänger löst, Kungen hängs ut, Leif GW siar om Malmöskotten.
Leif GW Persson vet mest. Han tror inte att mördaren i Malmö blir fast om han inte skjuter igen. Aftonbladets ledaravdelning halkar vidare ett par sidor och man vet knappt vad som är journalistik, politik eller kampanj för att få bort Mona Sahlin som partiledare. En bok om kungen i yngre da r känns nattståndet. Den som hittills gjort den bästa rollen som Hamilton baserad på Jan Guillous suveräna böcker är Stellan Skarsgård. Persbrandt som Gunvald Larsson tyckte inte jag kändes rätt utifrån boken. Vi får se hur han klarar Hamilton? Kanske den ligger närmare hans person?

Deckare på gång: Han har bittra minnen från Sundsvall

För drygt 40 år sedan flyttade jag från Sundsvall. Men trots att det var länge sedan finns skarpa minnen kvar från staden mellan bergen, Södra och Norra. Tydligare blev de också när jag började skriva en bok om 1950-talets Sundsvall. Boken döpte jag till det namn som finns på flera ställen här i bloggen, Stentornet. Det var ett utsiktstorn i sten som var placerat på Södra stadsberget. Därifrån kunde man blicka över Sundsvall och havet.
Nu bor jag utanför Uppsala, men Sundsvall påminner sig mer och mer i och med bokens tillkomst. Bokhandeln ropar efter fler böcker i den första upplagan, folk är intresserade av att läsa om tiden förr och jag känner lusten att berätta mer.

En del minnen förskönas. Andra, bittra minnen, har kanske tonats ner när man ser tillbaka på livet som gått.
Bittra minnen som definitivt inte har försvunnit bär en av personerna med sig i mitt nästa manus med arbetsnamnet "Den skållade mannen". Personen, en man i 60-årsåldern, har valt att dra sig tillbaka från födelsestaden Sundsvall och planerar handlingar som ska bli en upprättelse för gångna tillkortakommanden.
Andra platser som handlingen i manuset/boken berör är Malmö och Uppsala. En kriminalkommissarie Strömliden med placering i Malmö får första uppgiften efter en lång sjukskrivning att ta itu med ett dödsfall i staden. En äldre man hittas död i sitt badkar, skållad till döds. Det visar sig att ett mord misstänks och att den döde har anknytningar till Sundsvall. Han har jobbat som lärare i Sundsvall på Skönsmons skola på 1950-talet och varit scoutledare i staden.

Clintan gör en trovärdig gringubbe med hjärta

• Såg Clint Eastwood i hans egen regisserade film Gran Torino igår kväll. En höjdarfilm. Walt Kovalskis kärva karaktär är en ärkereaktionär gammal gringubbe som bevakar sin villa och tomtplätt som en borg mitt i fiendeland. En kinesfamilj som närmaste granne öppnar hans hjärta till slut och han skyddar dem med sitt gevär och tuffa utstrålning. Clintans vresgubbe är en sann figur som man skrattar med i hans väsande och morrande mot omvärlden.
• Blomsterlökarna ska grävas upp för att ge plats till en postlåda modell stor. Den före detta lilla rabatten ska stenläggas så småningom och förhoppningsvis hindra ogräs att tränga upp.
• Ett uppsving igen för min första bok, Stentornet, efter positiv recension i Sundsvalls Tidning. Kul! Mejla arnes87@gmail.com för att beställa boken (129 kr inkl frakt).

Sicilien - Fellini borde ha varit där

Hela havet stormar och premiär för första skoldagsavslutet på Chefalu. Foto: Arne Svensson

Så var veckan på största ön i Medelhavet, Sicilien, över. En fantastisk vecka med sol, bad, regn och halv storm i en härlig blandning. Men mest var det skön svensk sommarvärme. Naturligtvis var det horder av turister på ön med busslaster som kräktes ut för shopping i gamla staden Chefalu. Ortens moppe-, vespa och bilåkare från trehjuliga minilastbilar till monster-Audi, -BMW, -Mercedes trängdes med oss turister i smala gränder. Bara att filma en timme av gatulivet utanför Lucies Bar skulle ha kunnat bilda stommen till en ny Fellinifilm av alla dessa karaktärer som dök upp framför Lucies cafédörr. Ynglingar på moppar med en fräck cigg i munnen, skyddshjälm på sniskan utan fastsatt rem, förstås. Gammal man med tresitsig cittra med en fläta vitlök hängande som dekoration på backspegeln. Två par ungdomar på en vespa i full färd att gestikulera med cigaretter i nävarna och med knappt en hand på styret. Vackert åldrat par som släpade hem egna solstolen från stranden. Och ingen maffioso, Cosa Nostra, i sikte.

Rigoletto är mycket sevärd och "hörvärd"

Var på Operan i fredags, Kungliga operan i Stockholm. Hörde Taubes bärande baryton ljuda i den guldsmyckade salongen, alltså Jesper Taube. Nej, inte Sven-Bertils son utan en nära släkting. Sjunga kunde han och agera, som Rigoletto, innehavare av huvudrollen. Där var massiv körsång från Kungliga operans kör som rullade in i som ett ljudtäcke mot åhörarna. Vackert, mäktigt. Kerstin Avemo spelade Rigolettos dotter Gilda och hade den vackraste rösten, om man nu kan välja så. Fyllig klang och stor röst trots att hon inte är så stor, rent kroppsligt.
Kungliga hovkapellet med dirigent Tobias Ringborg bjöd på förstklassig musik från orkesterdiket och fick långa och kraftiga applåder för sitt precisa och mäktiga spel av Guiseppe Verdis komposition.
Språket var italienska men var översatt till svenska ovanför ridån. Mycket fiffigt, ungefär som på Text-TV. "La donna mobile" var ett stycke jag kände igen förutom några andra slingor.

Bättre val utse "Tjabo" än Obama till fredspriset

Hade inte en susning vem Mario Vargas Llosa var innan Akademiens ständige Englund förkunnade namnet för en hel hord med journalister. Nu vet jag lite grand i varje fall sedan jag tagit in vad media i Sverige skriver och säger om honom; något gubbsjuk peruan numera boende i Madrid som ställt upp i ett peruanskt val för ett liberalt parti men förlorade, tidigare kompis med Castro. Han är känd för sina mustiga berättelser om personer kanske främst i den undre medelklassen. Man lär få vänta på att en av hans böcker blir lediga på biblioteket, men jag ska pröva.
Doktor Glas av Hjalmar Söderberg får duga så länge. Vad jag vet fick han inget Nobelpris.

"Tjabo" (inte att sammanblanda med vår kung) eller Liu Xiaobo, författare och frihetskämpe, fick Nobels fredspris av Nobelstiftelsen i Oslo. Han sitter för närvarande i kinesiskt fängelse på 11 år för att ha skrivit en text som inte den kinesiska myndigheten gillat. Tidigare är han bland annat känd för att ha medlat mellan militären och studenterna vid Himmelska fridens torg 1989 och lyckades enligt medier utanför Kina minska blodsutgjutelsen. Starkt och bra gjort av norrmännen att utnämna Xiabo istället för fjolårets nedköp att utse nyutnämnde presidenten Barack Obama, som troligen är bunden till händer och fötter av starka militärer i fredsfrågorna. Än har inte "fångarna" släppts loss från Guantamo.

Genomskinlig grafén är framtidens material?

Oj, vad bra det gick på bowlingen - på träning. Nådde årsbästa med 507 på tre serier. Har det äntligen lossnat..?

Oj, vad dåligt det gick för Sverigedemokraterna i Storkyrkan. De riksdagsvalda tågade ur kyrkan när biskopen Eva Brunne predikade om människovärde. Hur ska de 20 klara debatten i riksdagen när de reagerade så känslomässigt inför en predikan?

Oj, vilken upptäckt de båda ryssarna och nobelpristagare i fysik, Andre Geim och Konstatin Novoselev gjorde när de lyckades ta fram kolatomer ur grafit och fick fram ämnet grafén, som bara är en kolatom tjock och närmast genomskinlig.
Tänk att man själv inte hittade de där tunna kollagren när man vässade en blyertspenna senast. Det verkar inte finnas en ände på vad man kan göra med supertunna, superstarka grafén: värmeledande plast, snabbare datorer, och kanske, genomskinliga, närmast osynliga blyertspennor? Men då skulle man väl aldrig hitta pennorna. De har ju en tendens att försvinna ändå.. Tänkte inte på det, som skådespelaren Peter Dalle sa.

Läs mer om grafen eller som det uttalas; grafén.

Fyra begravningar och ett bröllop

Var på ett bröllop i helgen. Alltså Bröllop, inte begravning, som lär vara vanligare för folk i min ålder, rätt så tidigt 40-tal.
Det är ju inte så tokigt med begravningar heller, det är där man träffar gamla bekanta och lovar att ses igen utan att vänta på nästa begravning. Missförstå mig rätt nu. Det är klart att begravningar vanligtvis inte är så muntra tillställningar, men sedan ritualerna stökats färdigt och tårarna har fällts så träder det sociala in. Man börjar att prata med grannen vid församlingshemmets kaffebord, träffar kusiner man inte sett på år och dag, mest år, och lovar varandra dyrt och heligt att ses. Men si, det blir inte av, man återvänder till vardagslunken och tanken på träffen med kusinerna försvinner i töcknet.
Men nu var det alltså bröllop. Först känner man sig hedrad över inbjudan, tänk att få frottera sig med ungdomarna, äta tårta och kanske kosta på sig en liten sväng på parketten. Det kunde vara kul. Och det var kul, levande musik, glada människor, tårfyllda tal, tårtfyllda fat.
Precis som Hasse Alfredsons moderna präst, han med vågor i håret, var vigselförrättaren inte speciellt religiös heller, han var som folk är mest. Det visade sig att det var en borgerlig vigsel och detta i ett gammalt nedlagt regemente, som regementen nuförtiden brukar vara. Men roligt var det och med begynnande träningsvärk som ett extra minne av den sällsynta upplevelsen vände jag kosan mot ålderdomshemmet, förlåt, hotellet. Snacka om fyra bröllop och en begravning på filmduken, när det i min verklighet rör sig om fyra begravningar och ett bröllop. Men vilket bröllop! De tu fick varandra och pussades hela kvällen och själv nöjde jag mig med att putsa bort tårtsmulor från munnen.