Dramatiskt på trottoar och scen

Istapparna och issjoken lurade på fotgängarna i Stockholm i helgen efter att kvicksilvret utvidgats uppåt till några plusgrader. Skyltar med "Rasrisk" lurade oss teaterbesökare ut i körbanan för kanske ett allvarligare öde.

Helgen var grå och inne på Kungliga Dramatiska Teaterns scen utspelades ett ganska så mörkt drama, "Höstsonaten" av Ingmar Bergman. Det är ett klassiskt drama på scen, men finns även i vår vardag, en kamp mellan mor och dotter.
Men en del hade gjorts i dekoren och sceneriet för att kanske ge dramat lite annat att titta på. En jättetavla som ibland blev en spegel för det pågående dramat snurrade runt i centrum. Men behövdes explosionerna och helljuset som riktades mot publiken, undrade min granne. Var de rädda att någon skulle somna?
Marie Göranzon gjorde en trovärdig, känslokall moder, Charlotte, som levde för sin karriär som stor pianist men inte lyckats nå fram till dottern Eva, spelad av Maria Bonnevie. Hon hade inte förmått lyssna till vad dottern tyckte var viktigt. Hon beskylldes för att inte tycka om henne, att hon egentligen inte brydde sig så mycket om sitt barn och barnbarn trots alla gånger hon sagt "Jag älskar dig".
Det kanske blev en lite tankeställare bland publiken; hur möter jag själv mitt barn, mina medmänniskor, lyssnar jag tillräckligt bra?
Livia Millhagen spelade en handikappad dotter till Charlotte på ett begåvat sätt där hon satte sig in i rollen, kröp ihop i rullstolen och förvandlade sig från frisk till rörelsehindrad. Johan Holmberg spelade en snäll, avvaktande präst och make till Eva.
Dramaten.se

Tappad kontakt oroade och se upp där ute!

Oj, jag tappade kontakten med läsarna för ett par dagar. Det kändes inte bra, jag är van vid att besökarna hittar tillbaka till sidan mest varje dag, så det kändes tomt ett tag. Räkningen av antalet besök hängde upp sig genom att firman som levererar gratis räknare, webbverktygen.se hade blivit så populär att man måste gradera upp systemet. Men nu ska det funka igen. Men jag hoppas att ni inte tappade kontakt med Stentornet för det, det var bara räknaren som inte noterade era besök under ett par dagar.
Tack snälla Webbverktygen.se för att ni bjuder på en gratis tjänst!

Efter tundravintern kommer nu snöslasket. Men jag behöll vinterskorna på när jag åkte in till city. Tur var väl det, annars har man väl stått på ändan, som en medpassagerare gjorde när hon klev av bussen. Pladask rakt på ändan och ryggen. Aj,aj, oj, oj, sa hon på frågan om hur det gick. Men hon klarade sig bra tror jag.
Så se upp där ute, eller snarare se ner!

Tar en paus i OS-andet med ett kulturellt besök i hufvudstaden. Ska se Höstsonaten på Dramaten. En slags recension kommer. Kanske kommer det några vintips också, då det är självaste vinklubben Vino Veritas som är ute och förlustar sig.

Northug nådde inte ända fram - guldet Sveriges

När kommer Northug? Svaret är: För sent!
Sverige vann skidstafetten och fick ytterligare ett OS-guld. Men vilt kämpande Petter Northug tog sig fram till silverplats och Tjeckien tog överraskande ett brons.
Allt lyckades för svenskarna på de fyra sträckorna.
"Det här guldet har vi pratat om i många år, och nu har vi tagit det. Det var verkligen på tiden", sa en lycklig Anders Södergren till SVT.
Alla fyra gjorde starka insatser,Daniel Rickardsson, Johan Olsson,Anders Södergren och Marcus Hellner.
Hellner orkade att åka från Tjeckien och Frankrike och jagande Northug, Norge, på slutet.
Suveräne Petter Northug nådde den här gången inte ända fram.

Snart mätt på OS och tågkaos

Nu börjar jag bli lite mätt på OS. Men jag ska i varje fall se herrarnas stafett 4x10 km kl 20.00. Hoppas faktiskt en hel del på Anders Södergren, Johan Olsson, Daniel Rickardsson och guldåkaren Marcus Hellner. Blir inte förvånad om laget tar en medalj av ädlaste sort.
"Arga" Anja i storslalom tillsammans med Maria P H och Jessica L V kan också vara intressanta att följa.
Såg på skicross igår där Anna Holmlund gick vidare till semifinal. Kul sport där fyra tävlande åker samtidigt genom många spektakulära hopp och kraftiga svängar, men Holmlund kom sist i semifinal-åket.

Tågkaos råder i landet med igenfrusna växlar och genomfrusna människor på perrongerna. I Stockholm verkar det vara värst. Det har inte bekymrat mig så mycket, men nu börjar det bli allvar, ska till storsta´n på fredag. Hörde nyss att alla tåg mellan Uppsala och Stockholm var inställda.
Trots kylan är det några som har det svettigt, till exempel SJ:s presstjänst. Hörde på radion att förre kollegan på Länstidningen, numera biträdande presschef på SJ, få förklara sig för journalister. Han och hans medarbetare har verkligen hamnat mitt i elden - eller är de ute i kylan?
Här en länk till inställda eller försenade tåg.

Buzz på tundravintern

Häftiga temperaturväxlingar denna tundravinter. När jag anledde åter till den fjärde största staden i Sverige på söndagen efter en Norrlandssejour kröp den digitala termometern ner till 27 minus blankt. Nästa kväll, milda minus 18 och nu på andra fettisdagen (kan man säga så?) är det närmast värmebölja med minus 7,3 grader. Det trodde jag, att det var varmt, men sanningen var att det kändes som minst 20 minus sedan de uppländska vindarna tagit fart över plattlandskapet. På med mössa och huva.

På min entimmesrunda får jag uppleva lite sociala minikontakter, man nickar och ler och ibland kommer det ett "tjenare". De är trevliga, upplänningarna, här i "Storgreta" som treårige Edvin har uppfattat namnet.

De s k sociala medierna sprider sig i cyberrymden. Nu har det kommit ett program eller vad man ska kalla det som heter Buzz. Det liknar Facebook, men en gammal kollega i tidningsvärlden som är en fena på sociala medier, skickar ut frågan i vinterlandskapet " Är det någon som fattar det här med Buzz?" Ja, inte jag i alla fall, kan jag svara, men Ungdomen vet säkert om det är användbart eller ej.

Stentornet som försvann

Det händer en del saker på drygt 50 år. Ett stentorn på cirka 10 meter kan försvinna. Som ett mer närliggande tidsdokument finns ett annat "torn" på Södra berget i Sundsvall, en jättemast med antenner och andra utväxter i form av paraboler.
En varningsskylt varnar för nedfallande föremål, mest istappar anar jag. Det är 20 grader kallt och isande vindar skär genom märg och ben.

Stentornet var tydligen inte värt att bevara, åtminstone kunde inte jag skymta något sådant vid bergets fot, helt nära hotellschabraket.
Den jättelika masten står som ett monument över den nya tiden, den mobila, digitala tiden med enbart ettor och nollor i dataspråket.
Stentornet har jag som titel till mitt förstlingsverk.
Det kanske bara är jag som saknar stentornet som jag trodde stod fast förankrat på Södra berget, Sundsvalls högsta berg?

Välmående rådjur i kylan

Högsta snödrivorna mellan Östersund och Uppsala fanns vid Tönnebro, jättefikastället för alla åktrötta och hungriga resenärer denna snålblåstens dag med snöröken som inramning.
Vinsten på resan norrut blev ansamlingen av rådjur på den egna gården i Jämtland. Fem präktiga välmående rådjur höll hov nedanför snickarboa där de slapp pulsa i snön. De hade alla klarat den kalla och snötyngda vintern, än så länge, och sprintade raskt iväg mot storskogen när torpägaren, till 50 procent, gläntade på farstudörren.
Vinsten på resan söderut blev den naturliga tavlan med nedgående röd sol bakom en slöja av snömoln. Dessutom, inte att förringa, ett varmt bad med ett glas whisky, inte i badet men väl i strupen.

Mår fortfarande bra av att se repriser från OS i skiathlon på Johan Olsson, Marcus Hellner och Anders Södergren (Välkommen tillbaka!). Johans raketstart efter skidbytet och tappra kamp mot en medalj, Markus och Anders hjälp med att hålla nere farten på klungan och Hellners spurt mot guldet. Mycket starkt av Johan Olsson att hålla emot och fixa ett brons.

Men oj, vad jag blir trött på tv-reportar som alltid ska fråga "Hur känns det? Berätta!" Frågan ställd till medaljörerna Kalla, Hellner m fl kändes som överkurs. De strålade ju av lycka!
Ett debattinlägg i Länstidningen, Östersund, av Lars-Erik Wolvén kan jag instämma med till vissa delar om att skidreportrarna inte tillför så mycket mer än att skrika sig hesa åt svenska framgångar. Han saknade fakta och kommentarer för att ge en bättre bild av tävlingen.

Genom snöblinda landskap

Färden går norrut genom snöblinda landskap via vajerräckenas nålsögon.
Decimeteravstånd till fullpackade långtradare som dyker upp ur snöröken. Att köra om eller inte köra om är frågan. Många tvekar, med all rätt. En del verkar köra om på vinst och förlust.

Den eviga vintern är här? 14 grader kallt och "kräksnö", som storebrodern i Pistvakt, Sven E, kanske skulle ha uttryckt sig.

Målet är en stuga som ruvar i kristallerna insvept i drivsnön. Hugga ved, elda för värme och diskvatten och koppla av med en god bok, Peter Robinson, som jag bara har orkat kortläsa. Nu ska allt göras i tur och ordning: Skotta snö, hugga ved, elda, läsa bok. Skotta snö, hugga ved, elda, läsa bok.Skotta snö...

Intresset för OS har falnat men minnena av Anjas skräckfärd och krasch finns kvar på näthinnan och av hennes totalt sammanbitna ansikte inför färd nummer två utför störtloppsbacken. Helenas förtvivlan i blicken vid sista skyttet påminner om att det inte finns några övermänniskor. Vi är alla människor som påverkas av omgivningen och tur är väl det, annars skulle vi vara robotar.

Grattis till guldet Björn Ferry!

Andra svenska guldmedaljen i OS i Vancouver kom i skidskyttets jaktstart, 12,5 km.
Björn Ferry klättrade i listan och hade bara en bom. Norske Svendsen hade ingen chans trots att han låg i topp i början och inte heller den tidigare segerrike Ole Björndalen, som bommade två skott i stående vid den sista skjutningen.
Vincent Jay, Frankrike gick ut först och ledde länge, men slutade som trea. Österrikaren Christoph Sumann tog silvret.
Björn Ferry från Sverige och Storuman vann med över en minut.

Inget stoppade Kalla och Cologna

Ropen skalla; Kalla, Kalla, Kalla!
Naturkraften Charlotte Kalla slog till igår. Ingen kunde stoppa hennes framfart.Det såg så enkelt ut, men vi var många som höll andan när hon vinglade till i lössnön i sista nedfarten mot mål. Men det var ingen fara, guldet var hennes!

Om jag jublade åt Kalla led jag stora kval när jag såg hur krafterna rann ur Marcus Hellner på 15 km. I sista knäckarbacken kom tvivlet. Han var inte längre lika rapp i stegen som den slutlige vinnaren schweitzaren Dario Cologna, som formligen sprang uppför i samma backe.
Hellner blev liggande alltför länge i målgången. En person knäppte i varje fall av honom skidorna. Man undrade ju om karl´n levde.
Bättre lycka nästa gång Hellner och Johan Olsson som körde fel på sluttampen.

Anna Haag var liksom Hellner bara några sekunder från medalj, men hon kan skrälla framöver.

En friherres vardag

Hur får man dagarna att gå, egentligen?
Som friherre har jag ett privilegium att sussa vidare på morgonen, om jag vill. Jag kan ibland överraska mig själv och helt enkelt slänga benen över sängen så där vid 8-tiden, och koka mej en kopp te. I brist på praktiskt påste får jag hålla tillgodo med Rooibos (rödbuskte), en gång inspirerad av fikastunderna på Damernas detektivbyrå. Efter att ha skiljt agnarna från vetet, d v s tagit bort de flesta större flagor (kvistar) av rödbusken så att själva tedrycken skymtar, kan både minuter och timmar förflyta i intet.

En långpromenad på det och det är dags att laga lunch. En liten tupplur efter skadar inte och så går en kvart till.
Hamnar man sedan vid datorn så är det först när mörkret har sänkt sig över bygden som man blir observant på att tiden har haft sin gång.

Dags att fundera på middagen. Grönsakssoppa blir bra efter att ha fått godkänt från hon som lagar middagarna på helgerna och som är tvungen att slita för brödfödan ännu några år.

Dagen bara går, trots att jag inte tittat på TV en enda gång. Jo, en snutt här och en snutt där på skridsko med dans eller vad det heter.

Roligaste skridskodansen är kortspår, ja, short track eller fonetiskt: schåårt trääk.
Alldeles för många skridskoåkare ska ta sig runt en oval alldeles för fort. Det kan bara sluta med kaos!
Ser med förtjusning repriserna sedan förra OS när en godmodig australiensare, Steven Bradbury, snodde guldmedaljen på grund av att han inte orkade eller inte ville åka ifatt klungan. När de andra körde ihop i ett mänskligt ormbo 20 meter innan mål var det bara att glida sakta mot guldet. Hoppas få se något liknande i år.

Åkte Helena på köttklister?

Har haft en dansbandslåt i örat ett par veckor. Vet inte vad bandet heter, men återkommande i låten är texten "Om du vill". Jag vill i varje fall inte höra på den längre varken från radion eller från mitt inre, även om det har varit en omväxling mot min inande tinnitus.
Trots allt tycker jag att dansbandslåten i örat var bättre än gårdagens inslag från Sandviken. Möjligen var Pauline värd att gå vidare och det kanske hon gör på en andra chans.

Nej, gårdagskvällen var ingen succé på melodi- eller skidfronten. Trots alla träff halkade vår sköna Helena från Helgum och Östersund klart efter. Det blev en liten debatt efter loppet där "Magda" från Ullånger, Bergeforsen hade en teori om att vallningen inte hade varit perfekt. Kanske vallagubbarna tog fel klister, köttklister?

Mycket gnällande? Kanske det, men tårtan var god i varje fall och damkronorna skötte sig bra hörde jag nyligen. Dessutom, idag skiner solen med full styrka över de vita vidderna!

Grå början på dagen men ljuset riktat mot Helena

Melodifestival, OS med ångermanländska Helena Jonsson, födelsedagsfest. Kanske också backhoppning.
Det ser ut att bli en tuff lördag.
För att komma i form har jag gått igenom ett antal prövningar, bland annat renskurning av två toaletter och en trappa, därefter en rask promenad så att jag fick byta om efter den dryga timmen.
Hade för mig att solen skulle komma fram enligt väderrapportörerna, men det var deprimerande grått och snålblåst på rundan. Hoppas solen i alla fall skiner på Helena och Aco och att strålarna består av guld och silver.

Mycket kola för skrotad 50-öring

Jag tror att vi alla bär med oss våra liv som barn långt in i vuxenvärlden. Lagrat i hjärnan finns minnen vi kan plocka fram, en del kanske obehagliga en del roliga. Att skriva en bok om barndomen är en intressant upptäcksfärd. Plötsligt poppar det upp situationer som har legat i träda i decennier. Frågan är dock hur trovärdiga minnena är. Har man lagt till eller dragit ifrån? Kostade den avlånga päronglassen verkligen bara 25 öre och puckstången i vanilj eller jordgubb 50 öre, där i början på 1950-talet? Och kostade en Dixie- eller Rivalkola bara fem öre? Oavsett om det är sant eller inte, tänk bara vad många kola det skulle ha blivit med en ynka 50-öring. 10 kola! Och det myntet ska vi skrota!

Apropå minne är det inte långt hopp till hjärnan och dess många vindlingar. Hjärnforskaren Martin Ingvar är medförfattare till boken "Hjärnkoll på vikten" (Natur & Kultur). Han menar att problem med övervikt inte sitter kring magen eller om baken, utan i hjärnans belöningssystem. Där finns de osynliga krafter som styr matvanorna och många andra val. Alltså: banta med hjärnan!

Ett annat sätt att använda 50-öringen är att ge bort samlingarna i plånböcker, glasburkar m m till hjälporganisationer.

Hur hitta flytet på banan?

När ska man hitta flytet igen på bowlingbanan? Än går klotet hit än dit, åt fel håll förstås. Började bra med en del strajkar och 163 i första serien. Godkänt, men sedan halkade jag ner. Det var visserligen bara träning, men det finns en tendens hos mig att det känns som tävling ändå. Det kanske bara gäller att släppa taget, men inte att få bollen, som man säger på Fyrisbowlingen, på tårna.
Nu tror jag att jag kommer på varför det gick så illa, jag hade nageltrång. Det kanske var därför bollen gick sina egna vägar? Man ska ju alltid skylla på någonting.

Det är trivsamt på Fyrishov, här kan man ta sig en fika efter ett banpass och kolla in alla duktiga seniorer, från strax under 50 till närmare 90 inom pensionärsbowlingen. Alla stilar finns, och är för det mesta effektiva och många har spelat halvprofessionellt tidigare i klubblagen.

Kritklippor och mord

Jag blir nyfiken på kritklipporna som syns på omslaget till Peter Robinsons deckare "I djävulens sällskap", som jag försöker ta mig igenom. Och jag blir även nyfiken på trakterna där de många morden utspelar sig i. Annie Cabbot träffar en äldre kriminalare i Scarborough i förhoppningen att få lite tips om misstänkta mord i trakten.
Var ligger Scarborough, undrar jag då? Kanske man skulle åka dit någon gång i Cabbots och kollegan Banks spår?
Fast sanningen att säga så lockar nog kritklipporna mer än att hitta ställen där påhittade mord har skett. Jo, deckaren är ganska bra när man väl koncentrerar sig på att följa alla trådar.

Själv försöker jag följa mina egna trådar i mitt "projekt" Stentornet. Det är inte så himla lätt att hålla reda på alla personer som "föds" i berättelsen. Det är som om de har egna liv ibland. Snart är det i varje fall dags att skicka manus till tryckning. Min berättelse tilldrar sig i Sundsvall, min barndomsstad.

Bästa priset, att slå Börje Salming?

Vilken strålande vinterdag!
Livsandarna vaknar till och visst känns solvärmen på kinden.
Sonen tog några timmars semester från barnen för att åka långrör på isar mellan Vallentuna och Stallmästaregården i Krogrännet.
Själv fick jag medla mellan treåringen och femåringen när deras kreativa formande av snö via plasthinkar slutade i en nedsopad snöhög. Friden återställd sedan de fått leva ut sina känslor och av rena mattheten lyssnat till farfaderns försök till medling.
Sonen kom tillbaka med en förnöjd min som vreds till en grimas när han beskrev skoskavet han fått på köpet av startbiljetten på närmare en halvtusing. Men han fick även en kaffemugg och kanske en liten rodnad på kinderna denna soliga vinterdag.
Men kanske mest nöjd var han över att kunna slå förre hockeyproffset Börje Salming på isarna.

Rätt låtar vann!

Ola Svensson och Salem al Fakir var värdiga vinnare i ångermanländska Ö-vik på lördagskvällen.Men visst hoppas jag på att Jessica Andersson går vidare, bra låt som hon framförde med inlevelse.Anders Ekborg hade varit värd en extrachans också.

Ö-vik som vi norrlänningar och exnorrlänningar säger har samlat på sig en del marknadsföringspoäng, via På spåret och nu Melodifestivalen. Men en stad att väl upptäcka, märkte jag när jag hade några frilansuppdrag där. Fin hamn bland annat och en hoppbacke mitt i stan.

Kramsnö på gång?

Barnbarnen är på besök och jag är redan färdig för kökssoffan efter en timmes, knappt, samvaro eller ska vi kalla det övervakning.
Nej, luta dig inte mot räcket. Knuffa inte varandra. Akta så att du inte får snö i stövlarna. Ja, jag var som en "hönsmamma" eller ska vi kalla det hönsfarfar. Tydligen glömde jag bort hur det var att vara barn. De håller ju på hela tiden och testar gränser och lär sig av misstagen. Det är svårare att lära sig något när man inte får ta konsekvenserna utan hindras av "Akta dig.." och så vidare.
Man måste våga att släppa taget. Det gjorde i alla fall sonen, åkte iväg till storstan och överlät barnbarnen till senior.
I morgon kanske det blir snöbollskrig eller byggande av igloo.Kramsnön verkar vara på väg, för någon gång ska väl termometern visa på plusgrader den här vintern.

Semla med vaniljsås - inte gott!

Om två veckor knappt, är det fettisdag. Men som så många andra, gissar jag, har jag också redan tjuvstartat. Det är svårt att låta bli när semlorna lockar i butikerna strax efter jul.
Men jag slängde ihop hetväggsdegen by my self. Gick in på Ica.se och letade efter "semla" och fann ett recept som fungerade. Nåja, bullarna blev något lösa längst inne i magmaområdet, men fin färg och skärvänliga att såga av toppen på bullen med för att få till ett lock.
Den goda geggan bestod av en del överbliven marsipan sedan tomte-konstruerandet i julas, en del mixade sötmandlar plus lite socker och varm mjölk, en del bull-inkråm, d v s det man tar bort i bullen för att få plats med mandelmassan.
Tålmodigt vispande av något fettfattig grädde avslutades med florsockerpudrande på själva locket. Ganska mumsigt.
Jag rekommenderar dock inte semla med vaniljsås i stället för grädde. Den desperata lösningen fick mig att kasta bullen efter en tugga. Det var inte gott! Men så kan det gå när man inte ids att gå till "Koppra" i Storvreta ännu en gång samma dag. Det var den förvärvsarbetande hustrun som fick kvista in till affären och köpa grädden i stället. Jag hade ju fullt upp med att laga middag och inte minst diska efter det som blev ett omfattande bullbak, 12 bullar.

Jag kanske minns fel, men jag tror inte att min hemmaarbetande mor köpte färdiga semlor i affären. Tricket med att blanda inkråm, se ovan, visste jag redan om sedan eoner tillbaka. Det gjorde modren alltid på såväl 40- som 50-talet, vad jag kommer ihåg. Jag har en känsla av att det var hon som uppfann föregångaren till hamburgaren också, stekt köttfärs på en formfranska?

Lockande baksidestext?

Vad ska en baksidestext till en bok innehålla? Ja, det är något som jag funderar på nu, när manuset är ute på vandring bland ytterst noggranna premiärläsare för att eliminera tankevurpor, missuppfattningar, krångliga meningar och inte minst fel på syntaxen.
Kanske ska jag helt enkelt ta några meningar ur manuset till det som ska bli en bok om kompisarna Peo från Sundsvall och Jerry från Östersund och deras sommar tillsammans under 50-talet? Ja, då gör vi väl det!

" – Därnere är Bäcken, sa Peo, tyst och med en högtydlighet i stämman när de hade åkt en stund och lämnat stenstan och tagit sig över järnvägen med den brummande bussen. Han pekade mot den vänstra sidan av en park eller skogsdunge.
Han viskade till Jerry att det hände mystiska saker där ibland. Kanske fanns det spöken där. Jerry lyste upp, han tyckte det lät spännande, men Peo som hade avslöjat det hela blev nästan rädd själv att han hade nämnt det magiska ordet, spöken.
– Det var en kille som hade sett ett benrangel i ett gammalt hus, som förr använts som ett slags tvätthus.
Den blå bussen brummade vidare Fridhemsgatan fram. Här ska vi av, sa Peo och tryckte in stoppknappen. Det plingade till ljudligt och bussen bromsade ner intill den vänstra trottoarkanten.
De gick ner Vintergatan mot villabebyggelsen förbi barberaren som Peo fruktade och turades om att bära Jerrys tunga väska. Vid en torgliknade plats där Vintergatan korsade Klintgatan och där Skogsgatan mötte Solgatan, pekade han mot ett hus.
– Där bor Peppar och Salt och där borta bor Larslars.
– Vilka konstiga namn, sa Jerry och ville veta mer."

FÅGELRÄKNING Här kommer rykande färska resultat från fågelräkningen som avslutas idag, de tio populäraste fåglarna vid fågelborden i Sverige. Så här såg det ut kl 17 på måndagen enligt Sveriges Ornitologiska förening:
Talgoxe 66263
Bergfink 47093
Blåmes 43343
Pilfink 43098
Gulsparv 32509
Koltrast 31043
Grönfink 27651
Domherre 20852
Skata 19261
Kaja 16953
Tal-goxarna var således tal-rikast.

BOWLING Var in till stan och bowlade. Träningsserier med bra resultat för att vara en avdankad klotrullare. 176 poäng på bästa serien. Dåligt resultat på efterföljande tävlingsserier. Besparar er från att förmedla resultatet.
Men fortfarande lever drömmen om att slå 12 "strajkar" (hur skriver man strike i pluralis?) i rad och komma upp i 300 poäng! Det närmaste jag kommit? Tackar som frågar, jo jag har kommit upp i 245.Eller har jag drömt det?
Det finns ju en hel del kändisar som har fått för sig att de var bättre i idrott i sin ungdom än vad som senare visat sig. Var det inte fd minister B-ström och vänsterpartibasen O-y som upplevde att de var snäppet bättre än de verkliga resultaten eller spelat med Nacka Skoglund fast man inte gjort det? Jag har själv annars en diffus känsla av att jag lagt på några decimeter på mitt verkliga höjdhoppsrekord till 1,45. Det senare är ju inte mycket att skryta med och i synnerhet inte 1,25 som nog ligger närmare sanningen.Jag kan ju också skylla på att hoppen gjordes i dykstil och landade obekvämt på en centimeters tunn sandplätt.

SNÖSKOTTNING Efter mycket gruvanden tog jag tag i snöskoveln, klättrade upp på stegen och började hiva ner snösjoken från taket på nybyggda skapelsen i glas och trä. När snötäcket nått en höjd av dryga halvmetern kändes det som rätt tid att avbörda tyngden från glaskuvösen. Taket förblev helt och grubblandet klättrade över till nästa prioritering på bekymmersskalan, måste kanske kolla vattnet i stugan, kanske det har frusit igen..? Äsch, nu glömmer vi det ett tag.

STIEGS HEDER Debatten om Stieg Larssons författarskap har lugnat ner sig en aning men ett inlägg i Svenska Dagbladet gav ännu en syn på Larssons författarskap och engagemang mot rasismen. Fd arbetskamrater till Larsson på tidningen Expo hävdar att författaren Kurdo Baksis bok "Min vän Stieg Larsson" grundar sig på en massa lögner.