Entimmes promenad idag i den begynnande snöstormen som vid lunchtid börjat markera sin kraft i utkanterna av Uppsala. Sylvassa snökorn i horisontell motvind. Men efteråt kändes det bra när man kommit in i värmen igen efter en vandring i skog och mark. Det var glest med andra människor, nästan enbart de som hade en hund i ena änden till kopplet. Jo, jo, jag kommer ihåg hur det var när jag själv var hundägare. Det var bara att följa med ut när hunden blev rastlös oavsett väderlek. Kommer också ihåg att jag som liten grabb hade en hund på önskelistan år ut och år in. Men inte blev det någon hundvalp. Min pappa var realist för det mesta och tyckte kanske att det räckte med fyra egna ungar.
Det verkar inte vara någon ände på den här vintern, ungefär som jag upplevde det på 50- 60-talet i Sundsvall. Vi åkte skridskor, skidor, kälke (med ratt och bromsspak), iskana med hjälp av någon kartongbit, slalom med hemmagjord "kandiharbindning" med låg fästpunkt på vanliga längdskidor. Vi gjorde också livsfarliga utgrävningar av plogvallar efter gatan med stora rum, ända tills att plogbilen skalat bort nybyggarnas inredning. Som tur var fanns det inga barn där då. Ingen hjälm hade man på sig heller, men det är klart, det blev en del skador. En kompis slog ut en tand i iskanan, jag själv fick en hjärnskakning när skidorna korsades efter ett rejält sprätthopp, med mera. Som barn missbedömde man ibland vilka krafter man besatt, t ex när jag åkte iväg ensam på en skidtur runt Södra berget i Sundsvall och var borta halva dan utan matsäck eller vatten. Jag var helt utpumpad när jag till slut kom fram. Snacka om vätskebrist och "hjärnbrist". Men man lärde sig av misstagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar