För mycket hos Mankell är för litet hos Bodström

Det verkar vara så enkelt att skriva enkelt. Ta bara en sådan begåvning som Svegs-sonen Henning Mankell. Han skriver ett enkelt språk, men samtidigt spännande på ett nästan omärkligt suggestivt sätt. Det går knappt att släppa hans böcker ifrån sig, nåja vid en fika kanske, men han skriver på ett sådant sätt att man alltid vill veta mer. Ibland har jag dock hakat upp mig på hans sociala inlägg, om världen idag. Här finns också en fara för den som hamnat i deckarbranschen, det är lätt att hamna på ett sidospår allt för länge.
Thomas Boström är redan i deckarbranschen. Hans bok Idealisten är lite trög i portgången, ingen Mankell direkt eller för den delen, ingen GW heller eller Stieg Larsson. Men man märker att han rör sig på sin mammas gata, han kan miljön i Riksdagen och rättsväsendet. Fattas bara när han jobbat/jobbar i båda branscherna. Men jag saknar lite miljöbeskrivningar eller sociala inlägg som jag hakat upp mig kring när det gäller Mankell. Knepigt hur man kan tänka - men för mycket hos Mankell och för lite hos Bodström.

Dagens snöflinga: Bara några kvarvarande magra och utdansade flingor som rör sig lojt i kastvindarna dygnet efter efter den stora blåsten.