Uppe med tuppen, var han nu är. Redan kl 06( egentligen 05!!!) väcktes jag av hällande regn på radhustaket. Drack kaffe med fru B, som hade packat resväskorna för färd mot fjällvärlden. Ansluter mig så småningom, men har nu tid för att måla trappan, plantera om lökar (nä, har inte fixat det än) fixa punktering på svarta skräckens bakhjul - för tredje gången under barmarkstid. Dessutom har jag all tid i världen för att skriva. Men varför känns det som ett tvång, att skriva. Det ska ju kännas livgivande, roligt, spännande. Bara att randa, som man sa på tidningen, när man varit ute på reportage och kom tillbaka på redaktionen. Men flera kollegor hade också en viss tveksamhet för att inte tala om ångest innan de första meningarna hade formulerats.
Kommer ihåg herr H, som vägrade att börja skriva på dator. Han satt och vred sina händer över Haldan eller vilken handjagare det nu var. Han vred händerna för varje mening, verkade det som. Själv måste jag röra på mig. Gå ut i korridoren, hämta kaffe, titta ut genom fönstret, fundera. Och så började man med första meningen. Jag kommer också ihåg hur papperskorgen sakta fylldes på av ihopknövlade A4 när man producerade på papper. När man väl kom igång med första arket nöjde man sig med att kryssa över felaktigheterna med versala XXXX. Tippex var också en räddare för påbörjade manus. Det var inte lätt att vara redigerare på den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar