De sista böckerna av Stentornet är på väg till bokhandeln! Hela upplagan är såld. Det är en härlig känsla att få dela med sig av innehållet till andra. I mina kontakter med läsare/blivande läsare har jag märkt ett stort sug av berättelser om hur det var förr. Förhoppningsvis kan boken hjälpa läsarna på traven med att aktivera tankarna kring deras egen barndom/uppväxt. Mycket har förändrats på 50-60 år och det är lätt att glömma bort hur det var på den tiden.
Det är Sundsvall det handlar om, men jag tror att även andra personer uppväxta på andra ställen kan känna igen vardagen på 1940-, 1950-talet.
På sikt funderar jag på en nytryckning, kanske med någon form av illustrationer!
En del läsare tycker att jag ska utveckla historien med pojkarnas olika öden: Peo, Jerry, Larslars, Olle och varför inte KG. Och när kommer tjejerna in i bilden? Vi får se om det blir en fortsättning, men parallellt har jag ett manus i deckarform som pockar på att bli färdigt, "Den skållade mannen".
Skönt höstväder här i Uppland. Klarblå himmel, plus 7 grader och något krispig vind. Igår sprang jag för första gången på veckor och det kändes tungt i början. Det kanske passar bra att gå en promenad i skogen.
Har läst färdigt Jan Guillous Ordets makt och vanmakt-mitt skrivande liv med 82 sidor extra om KGB-affären. Det är en imponerande journalistisk gärning och författarskap Guillou åstadkommit under sitt aktiva liv. Genom sin personlighet, oräddhet och självsäkerhet har han fått ta mycket stryk i media i form av bland annat ren avundsjuka. Han visar med de extra sidorna om KGB hur överdriven mediaattacken var om honom som "KGB-spion".
Nu ska jag läsa en kollega och en tidigare jaktkamrat till honom, Leif GW Perssons Den döende detektiven. Den ser jag fram emot. Persson skriver precis som Guilliou, spännande, humoristiskt och lättsamt. Men frågan om de båda fortfarande är polare, Guillou och Persson? Eller är det också bara illvilliga rykten från avundsjuka kollegor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar