Fyra begravningar och ett bröllop

Var på ett bröllop i helgen. Alltså Bröllop, inte begravning, som lär vara vanligare för folk i min ålder, rätt så tidigt 40-tal.
Det är ju inte så tokigt med begravningar heller, det är där man träffar gamla bekanta och lovar att ses igen utan att vänta på nästa begravning. Missförstå mig rätt nu. Det är klart att begravningar vanligtvis inte är så muntra tillställningar, men sedan ritualerna stökats färdigt och tårarna har fällts så träder det sociala in. Man börjar att prata med grannen vid församlingshemmets kaffebord, träffar kusiner man inte sett på år och dag, mest år, och lovar varandra dyrt och heligt att ses. Men si, det blir inte av, man återvänder till vardagslunken och tanken på träffen med kusinerna försvinner i töcknet.
Men nu var det alltså bröllop. Först känner man sig hedrad över inbjudan, tänk att få frottera sig med ungdomarna, äta tårta och kanske kosta på sig en liten sväng på parketten. Det kunde vara kul. Och det var kul, levande musik, glada människor, tårfyllda tal, tårtfyllda fat.
Precis som Hasse Alfredsons moderna präst, han med vågor i håret, var vigselförrättaren inte speciellt religiös heller, han var som folk är mest. Det visade sig att det var en borgerlig vigsel och detta i ett gammalt nedlagt regemente, som regementen nuförtiden brukar vara. Men roligt var det och med begynnande träningsvärk som ett extra minne av den sällsynta upplevelsen vände jag kosan mot ålderdomshemmet, förlåt, hotellet. Snacka om fyra bröllop och en begravning på filmduken, när det i min verklighet rör sig om fyra begravningar och ett bröllop. Men vilket bröllop! De tu fick varandra och pussades hela kvällen och själv nöjde jag mig med att putsa bort tårtsmulor från munnen.