Varsågod, här är några rader ur boken om tioåringarna Peo och Jerrys äventyr en sommar på 1950-talet i Sundsvall.
Jerry kom med bussen till busstorget där alla landsortsbussarna samlades nere vid Selångersån.
Han hade stått och väntat närmare en timme på att få möta sin kompis från Östersund. Han hade inte kunnat vara still utan gått längs ån över Puckelbron bland de låga gamla husen på Norrmalm och tillbaka, gått in bland de majestätiska och spännande magasinsbyggnaderna, trots att hans mamma sagt att han skulle hålla sig därifrån. Hon hade varnat honom för de stora lastbilarna och tåget som ibland tog sig fram till magasinen via ett sidospår långt in i centrala delen av stan. Han hade gått mellan godsvagnarna men blivit ivägjagad av en man med stor mage och bistert utseende. Här har du inte något att göra, hade han rutit åt pojken. Han blev rädd och drog sig snabbt tillbaka till busstationen, men väntade utanför byggnaden.
Till slut kom bussen från Östersund. Den hade två blågula flaggor längst fram. Bussen parkerade på snedden bredvid de andra landsortsbussarna. När han skulle gå fram blev han hindrad av bussen intill som startade och spydde ut oljig dieselrök. Han hostade till och tog en omväg.
Jerry var först ut ur bussen. Chauffören vinkade till Jerry.
– Vad kul det var att åka buss, sa Jerry när han hoppat ner från de höga stegen.
– Jag fick sitta på huven bredvid chauffören, för att jag inte skulle bli åksjuk igen. Jag sa till honom att jag kanske skulle kräkas annars, och då fick jag sitta där. Men jag fick ont i arslet istället, skrattade Jerry.
Han skrattade gott åt sin kompis. Jerry vågade säga sådana där saker som ”arslet”.
Kompisarna vandrade mot nästa buss och Jerry såg sig storögt omkring. Det var första gången som han var utanför sin egen stad. De skulle ta en av de blå stadsbussarna, hem till Peo på Klintgatan, en dryg kilometer från stadskärnan. Peo brukade mest gå till och från stan, men nu hade Jerry en tung väska att bära och Viola hade gett honom några mynt till bussresan.
Jerry hade blivit imponerad av de många stora stenhusen och det stora torget med en stor staty av någon kung när de tog en liten omväg från busstorget till Stortorget. Hemma i Östersund fanns det visserligen några stora stenhus, men inte så här många och framförallt inte ett så stort torg och inte med någon kung. Där lutade torget också ner mot Storsjön. Här var det platt och stort. För Jerry blev Sundsvall den stora staden.
– Oj, titta, vilket kul vattenfall!
Jerry hade sett Vängåvans vattenkaskader och ville genast dit och känna på sprutet, men Peo drog i honom. De kunde ju inte sitta där vid kanten på fontänen och plaska som de andra småungarna. Den blå bussen med Kumo-skylten, skulle just starta, och de båda pojkarna hoppade på i sista stund och Peo betalade till den myndiga konduktören, en finnig yngling som knappt var fem år äldre än dem, gissade han.
– Därnere är Bäcken, sa Peo, tyst och med en högtydlighet i stämman när de hade åkt en stund och lämnat stenstan och tagit sig över järnvägen med den brummande bussen. Han pekade mot den vänstra sidan av en park eller skogsdunge.
Han viskade till Jerry att det hände mystiska saker där ibland. Kanske fanns det spöken där. Jerry lyste upp, han tyckte det lät spännande, men Peo som hade avslöjat det hela blev nästan rädd själv att han hade nämnt det magiska ordet, spöken.
